Feta barn klarar skolan sämre. Så löd en rubrik i PT förra veckan. Liknande rubriker fanns i andra medier. De handlade om en ny rapport från Karolinska institutet där det hävdas att tjocka barn har sämre skolresultat än smala. Jag reagerade med djup skepsis. Den sortens rubriker har ett stigma fastkletat vid sig; att feta människor är obegåvade, inkompetenta och lata. Feta personer utsätts för diskriminering och social stämpling. Kroppsformen laddas med en rad negativa värden; dålig moral och karaktär, fulhet, sjuklighet, okontrollerbarhet, odisciplinerad, dumhet. Tjocka personer klassas ned för att de inte låter sig inte konformeras till smalhetsnormen. Den smala personens kropp laddas med sådant vi anses vara bra: god moral, kontroll, god hälsa, snygghet, begåvning. Oavsett kroppsstorlek handlar idealet i grunden om sträng biopolitisk disciplinering.
Samhällets stora disciplineringsprojekt handlar om fetma. Inte minst medierna sysslar med det. Varje tv-tittare får snabbt klart för sig att fetma ska ses som något som måste bekämpas. Skildringar av fetma är tidens freakshow med starka drag av moralism. Utgångspunkten är en stereotyp syn på feta människor som okunniga, oansvariga och odisciplinerade i programmen. Samtidigt framställs viktminskning som en födas-på-nytt-upplevelse. En studie från 2007 av svenska nyhetstidningar visar att skildringar av människor med övervikt ofta är negativa. De framställdes som lata, dumma, inkompetenta, slarviga, fula, giriga, oansvariga, med dålig karaktär och självkontroll, enligt studien A matter of looks: the framing of obesity in four Swedish daily newspapers.
Med den utgångspunkten sällar sig förra veckans rubriker till att vara utpekande. Forskarna bakom rapporten betonade visserligen att det är omgivningens bemötande av tjocka barn som är problemet. Varför betonas i så fall barnens prestationer? Är inte forskningsfrågan felställd? Varför ens ta reda på hur tjocka presterar? Om en motsvarande studie gjordes över hur exempelvis svarta eller judiska barn presterar skulle själva frågeställningen få hård kritik. Hur ska rapportens resultat slå mot feta barn när de blir vuxna – och mot dem som redan är vuxna? Redan nu existerar diskriminering av tjocka på arbetsmarknaden. Förtrycket av feta är mer oroande än fetma.
Om det är omgivningen, det vill säga skolkamraterna, som är problemet borde väl snarare en annan studie ha gjorts och andra slutsatser dras. Skolmiljön kan vara ett helvete. Mobbning är utbrett. Attityder och värderingar av människor är stenhård också i skolan. Den är inte är trygg miljö för alla.
En av forskarna förelog att feta barn kan behöva särskilt stöd i skolan, motsvarande det som barn med särskilda behov har. Jag undrar om forskarna skulle dra det så långt som till att särskolor för överviktiga barn också borde inrättas?
Jag vill påstå att det här inte är fetas problem utan alla andras. Det är väl känt att stigmatisering och utpekande enbart förvärrar för enskilda individer – den larmrapport som kom förra veckan underlättar inte. Det här handlar om djupa, inympade negativa attityder och skambeläggande mot alla som bryter mot normen. Varför går våra barn och unga omkring med så mycket skam för att bryta mot det förment normala att de måste göra livet till ett helvete för normbrytare av alla kategorier? Vad är det för normater vi uppfostrar som inte tål att se något annat än normater? Jag vet inte men det borde undersökas.