Under måndagskvällen höll före detta statsminister Stefan Löfven (S) ett samtal med Bengt Westerberg, den tidigare ledaren för dåvarande Folkpartiet, på ett konstmuseum i Stockholm.
Samtalet kretsade kring de globala och de lokala hoten mot demokratin, och leddes av den rutinerade journalisten Inger Arenander.
På sätt och vis är det ibland mer spännande att höra politiker tala när de väl har lämnat hetluften.
Den som fortfarande sitter på eller kandiderar till en post måste nämligen alltid hålla sig till sina talepunkter, företräda den officiella linjen och vara på sin vakt så att inte någon förflugen personlig mening plötsligt blåses upp, och tolkas som en riktningsförändring.
En aktiv politiker är hela tiden inlåst i det pågående samtalets ramar, och måste kommentera det som råkar vara aktuellt för dagen. En som slutat har lite större friheter, och just därför är det intressant vilka sammanhang de väljer att medverka i.
För den som har följt Stefan Löfvens karriär är det ingen överraskning att han väljer att framträda på just en konstutställning.
Han är svetsaren som blev statsminister, och som gjorde sin karriär inom den fackliga rörelsen – men han har alltid varit tydlig med att han privat har ett stort intresse för konst och en lika stor tro på kulturens kraft att vara med om att forma vårt samhälle.
Det är heller ingen överraskning att det han väljer att tala om är just demokratifrågan – det var den som i hög grad kom att forma hans regeringstid, och som redan som statsminister visade allra störst personligt engagemang i.
Där valde han under måndagen att lägga betoningen på vad som faktiskt kan utgöra ett allvarligt hot mot demokratin.
Den riskeras när folkstyret förlorar sin folkliga förankring, när politikerna inte lyckas komma överens med varandra och leverera resultat åt sina väljare.
Det är ett enkelt budskap – men det har ett stort korn av sanning i sig. Förtroendet för en styrelseform är nära sammankopplat med tron på att den kan lösa de samhällsproblem som den är satt att hantera, och åstadkomma positiva förändringar i människors liv.
På detta måste alla politiker, oavsett deras ideologiska bakgrund eller partifärg, basera sina planer och överläggningar. Politik kan inte handla om att vinna till varje pris, eller om att lägga krokben för motståndaren när man själv inte gör det.
Den situationen känner vi igen från historien, och vi ser hur den utspelar sig just nu i USA – där är polariseringen och den politiska lagtillhörigheten så viktig att den ibland verkar trumfa allt annat.
Där uppstår också möjligheterna för politiker som lovar att ta till krafttag och komma med enkla lösningar på svåra problem, men som i själva verket har som agenda att montera ned demokratin från insidan.
Det kastar ett ljus över Stefan Löfvens egen politiska gärning, som i så hög utsträckning handlade om att bryta den blockpolitik som han ofta kallade för fördummande; för honom var det oacceptabelt att åtta olika riksdagspartier enbart skulle ge två olika regeringsalternativ.
Men det kastar faktiskt också ett ljus framåt, över den valrörelse vi befinner oss i just nu och över den regeringsbildningsprocess som kommer att följa på den.
Där måste partierna fokusera på att leverera konkreta resultat, i stället för att sätta upp en massa röda linjer som blir till snubbeltrådar för dem själva. Det är viktigt för den verklighet vi lever i och som politiken påverkar varje dag – men också för att i framtiden vårda om förtroendet för vårt styrelseskick och dess integritet.