Under måndagen inleddes Folk och försvars årliga rikskonferens. Vanligtvis utgör den startpunkten, men kanske också höjdpunkten, på det försvarspolitiska året; det är den vecka då just försvarspolitiken kommer att stå i centrum för det rikspolitiska samtalet som det inte alltid annars gör.
Detta år sammanfaller konferensen av en händelse med de mest dramatiska och kanske också avgörande dagarna för säkerhetspolitiken för oss och i vårt närområde på länge.
Den sker nämligen parallellt de emotsedda förhandlingarna mellan Ryssland och NATO, som förhoppningsvis ska trappa ned de spänningar som det ryska vapenskramlet vid den ukrainska gränsen har orsakat.
Det ryska agerandet är hotfullt och i strid mot alla de lagar och internationella konventioner som även Ryssland har skrivit under och ska vara en garant för som permanent medlem i FN:s Säkerhetsråd.
Detta var också kärnan i försvarsminister Peter Hultqvists inledningsanförande på Folk och försvars konferens – ett hot mot Ukraina är ett hot mot hela den europeiska säkerhetsordningen, och det är i samverkan med övriga EU och med Nato som vi bäst kan verka för säkerhet och fred.
Det har på denna sida redan konstaterats att det ryska agerandet visserligen är hotfullt, men att det som det signalerar faktiskt inte är styrka. Tvärtom – det våghalsiga ryska agerandet är ett tecken på att man saknar andra medel för att få sin vilja igenom, och liknar mindre självförtroende än desperation.
Tyvärr är det just därför man är tvungen att ta dem på allvar. Risken för väpnad konflikt är allvarlig just eftersom Ryssland tycker sig sakna andra medel för att driva igenom sin vilja just nu.
Men riskerna stannar faktiskt inte där. Även om risken för omedelbar väpnad konflikt skulle bordläggas, kvarstår de ryska ambitionerna att dominera sitt närområde och att demonstrera den egna kapaciteten.
Det kan göras på många olika sätt – och bland de tydligaste och farligaste vi ser framför oss just nu är de ryska påverkans- och desinformationskampanjer som de senaste åren riktats mot val och folkomröstningar i västliga demokratier.
De har avsikten att lösa upp och destabilisera motståndet mot Ryssland inifrån – och är i ryska ögon inte något annat än ett svar och ett ”lika för lika” för det stöd för demokratiska röster i deras grannländer som Moskva upplever som destabiliserande.
Det är naturligtvis att blanda ihop äpplen och päron med varandra – men det är den värld vi lever i, och även om den ryska analysen är felaktig kommer vi att behöva leva med dess konsekvenser.
Därför är det glädjande att se att den svenska regeringen under statsminister Magdalena Andersson (S) och försvarsminister Hultqvist just nu gör mycket rätt. Man har sammankallat de politiska partierna till överläggningar om säkerhetsläget – det är ett viktigt steg för att forma en gemensam svensk linje.
Man har också inrättat Myndigheten för psykologiskt försvar som från den första januari i år har det specifika uppdraget att samordna det civila och militära försvaret och stärka befolkningens motståndskraft mot bland annat påverkanskampanjer.
Det uppdraget kommer att vara centralt för att hantera effekterna av det ryska agerandet under de närmaste åren, oavsett vilket resultat de pågående förhandlingarna får.
Att vara väl rustad för angrepp kommer i framtiden nämligen inte bara handla om hur många ubåtar och stridsvagnar landet har – utan hur beredda vi är på att svara på komplexa, asymmetriska och ibland till och med osynliga hot.