Jag kan inte minnas ett år jag missat första maj. Mina föräldrar gick alltid i första maj-tåget i Östersund när jag var liten, och jag följde med. När jag var äldre och aktiv i Socialdemokraternas ungdomsförbund fick jag vara ungdomstalare och fara till de andra kommunerna i Jämtlands län för att vara ungdomstalare.
När jag var tjugofyra och gjorde praktik på Aftonbladets redaktion firade jag för första gången arbetarrörelsens högtidsdag i Stockholm. Förra året talade jag både i Luleå och i Arjeplog. Det kan tänkas att ett första maj-firande i Stockholm skiljer sig en del från ett i Arjeplog och det stämmer. Å andra sidan var firandet i Arjeplog förra året väldigt likt de jag deltagit i när jag var ungdomstalare i Bräcke och Åre när jag var yngre.
Men fastän Stockholm och Arjeplog givetvis skiljer sig avsevärt, så som dessa orter gör på fler punkter än hur första maj firas, så finns där en röd tråd. För något alla första maj-firanden jag upplevt har gemensamt är känslan av gemenskap. De är faktiskt rätt lika, och det är den dag per år det är som tydligast hur stor arbetarrörelsen faktiskt är.
När jag vaknade första maj 2020 trodde jag inte att jag skulle få uppleva den känslan i år och det tyngde mig. Varje år i Östersund brukade jag och mina föräldrar köpa snabbmat efter firandet, så jag gjorde detsamma för att låta åtminstone någonting vara som vanligt. Sedan satte jag mig i soffan med mina pommes frites och min milkshake och slog igång Socialdemokraternas livesända firande av första maj.
Stefan Löfvens tal var bra. Rimligt. Han uppmanade oss att vara tålmodiga i krisen. Att krisen nu testar vår uthållighet. För bra länge nog har många av oss jobbat hemifrån eller undvikit kontakt med personer i riskgrupp, resor vi längtat till, eller familjemedlemmar vi inte får besöka. Klart att ens uthållighet testats, tänkte jag och tänkte på hur länge sedan det är jag träffat min familj och att jag helst ätit pommes frites med dem nu efter firandet.
Efter Löfvens tal spelade Bo Kaspers orkester “Vi sitter i samma bil”. En passande låt både för proletärer i alla land, och för oss alla nu under corona-krisen. Särskilt passande med tanke på att parollen för årets första maj varit “Ett starkare samhälle” och samhället ju faktiskt är en bil vi alla sitter i. Det var fint.
Fint var också hur värdarna för live-sändningen, SSU:s Andrea Törnestam och riksdagsledamoten Lawen Redar, höll ihop sändningen. Men det som slutligen fick mina ögon att tåras en aning var när Alicia Savbäck Garcia sjöng Internationalen. Det var så fint, och den som inte såg sändningen bör söka upp detta snarast för att titta.
Internationalen är gjord för att sjungas av en stor folkmassa som fattar varandras händer i refrängen. Jag hade väldigt svårt innan att föreställa mig att detta skulle kunna bli bra, men så bra det blev. Det gav rysningar. Och det gav mig känslan av att det antagligen sitter tusentals personer runt om i landet som också just nu äter pommes frites i sin ensamhet och känner sig mindre ensamma just nu.
Årets första maj blev inte som vanligt. Men det blev bra. Och för första gången på länge kändes det ändå som att vissa saker kan vara någorlunda vanliga ändå trots denna ovanliga situation. Det är jag tacksam för.