Förr eller senare knackar verkligheten på

Det finns tydligen regeringar som stöter på patrull från verkligheten redan innan de har hunnit tillträda. 
Medan förhandlingarna mellan de fyra partierna i det högerkonservativa blocket inleds kom Riksbanken med två besked som kommer att bli avgörande för hur den närmaste ekonomiska framtiden ser ut för Sverige, för våra företag och för våra löntagare. 
Det ena var att de skruvar upp sina prognoser för hur inflationen kommer att se ut under den närmaste tiden – och där är ingen nedgång till normala nivåer i sikte förrän i början av år 2024. 
Vi får väl se hur det blir med den saken – man kan lugnt säga att det inte är den första gången en av riksbankens inflationsprognoser revideras uppåt. 
Skillnaden den här gången var framförallt att riksbanken också kom med ett andra besked – om en aggressiv räntehöjning på en hel procentenhet, i avsikt att på sikt bekämpa inflationen och dess skadeverkningar.
Bakgrunden är lika komplex som den är välkänd – det handlar om en lång period med låga räntor och ymnigt lånande, om postpandemiska effekter på ekonomin och om det ryska anfallskriget mot Ukraina som har satt de globala marknaderna i gungning.
Under valrörelsen påstod Ulf Kristersson (M) med en dåres envishet att allt detta berodde på den politik som den socialdemokratiska regeringen hade fört, och att hans förslag skulle reda upp situationen – väl medveten om att så inte var fallet.
Det lät ju så bra för den som ville få till ett maktskifte – men det innebär också att han kommer att behöva bära hela ansvaret för vad som kommer att hända i fortsättningen.
Med det hade vi kunnat nöja oss om detta bara hade varit fråga om politik och en lek med siffror – men det är det nu en gång inte.
De dramatiskt höjda räntorna kommer att få konsekvenser för alla dem som har lånat pengar, medan prisstegringarna kommer att drabba såväl verksamheter som privatpersoner och som alltid slå allra hårdast emot dem som redan har allra minst.
Därför är detta ett nästan osannolikt dåligt tillfälle för Sverige att just ha valt en moderatledd regering. 
De har lovat att sänka skatterna, vilket enbart kommer att elda på inflationsbrasan ännu mer. 
De har också lovat att finansiera sina skattesänkningar med åtstramningar av A-kassan, vilket kommer att förvärra effekterna för dem som plötsligt finner sig stå utan ett arbete.
De har också lovat att slopa flerbarnstillägget från barn fyra, vilket kommer att drabba dem som har allra flest munnar att mätta därhemma.
Allt detta rör vid det som är allra sorgligast med vår tids politik – att den har blivit så polariserad och så inriktad på att plocka retoriska poänger, att det ibland verkar glömmas bort att det inte enbart är en föreställning som pågår i media eller en fråga om attityd och identitet.
Ytterst handlar det ju om hushållandet av våra gemensamma resurser, och att verkliga beslut får ytterst verkliga och påtagliga konsekvenser i människors liv.
Det må vara så att den politiska retoriken går att frikoppla från verkligheten – men det tomma bankkontot i mitten av månaden går inte att argumentera bort med en snärtig replik, och Moderaternas löfte om att vi snart ska ha ett överflöd av el från nya kärnkraftverk övertygar inte någon bank om att ge anstånd på ett lån.
Och i de pågående förhandlingarna måste Moderaterna inse att allt inte kommer att bli som de hade tänkt – och att de redan nu kommer att behöva backa från många av de reformer som de under de senaste fyra åren tycks ha skissat på baksidan av en servett.