Få lämnades oberörda efter att Valeria Lundkvist berättade om sin förlossningsskada i Piteå-Tidningen i början av veckan. Hon gick närmare ett år utan att få hjälp för sina svåra förlossningsskador som gjorde toalettbesök smärtsamma och som rentav hindrade henne från att sitta ner ordentligt. Hon fick höra att allt såg fint ut, efter en titt på utsidan, trots att hon var rejält skadad på insidan.
Det är väldigt modigt att tala ut om något så jobbigt, och förlossningsskador är något som det pratas väldigt lite om. Kvinnorelaterade sjukdomar är i allmänhet något som pratas väldigt lite om, trots att vi alla har kvinnor i våra liv som vittnar om liknande behandling av vården.
Jag känner inte en enda kvinna eller tjej som inte har någon erfarenhet av att få sina könsrelaterade problem ifrågasatta eller bortviftade. Eller tvärtom, fått höra att deras sjukdomstillstånd varit könsrelaterade när de inte varit det. När min kompis var 16 år fick hon frågan om hon varit oförsiktig vid samlag och eventuellt kunde vara gravid när hon kom in för feber. Hon hade svininfluensan.
Det är kränkande, och det kan inte bli mer tydligt att kvinnor och tjejers könsregion fortfarande är ett mysterium för stora delar av vården. En annan kompis fick höra att hennes endometrios bara var vanlig mensvärk och att “det kan vara så ibland”.
Valeria Lundkvist berättar att hon blev hänvisad till psykolog och var nära att själv börja tro att hon inbillade sig sin smärta. Blir man så pass ifrågasatt, och får höra att “det kan vara så ibland”, är det inte konstigt om det finns de som ger upp om att få hjälp. Problemen är därför antagligen vanligare än vad statistiken visar.
Men enligt Liselott Andersson, överläkare och medicinskt ledningsansvarig på VO obstetrik och gynekologi i Norrbotten, (som PT pratat med) är det ”mycket ovanligt” med allvarliga förlossningsskador. Regionens statistik visar att det är två procent av de som genomgått vaginal förlossning som får svåra skador. Men även om den statistiken stämmer, är inte det ett problem för de som drabbas? Ska de som drabbas (hur få de än må vara) behöva utstå den behandling som Valeria Lundkvist vittnar om?
Det måste satsas mer på forskning i det här området. Forskningen måste steppa upp och bli bättre, och det behöver även vårdens bemötande bli. Vi kommer aldrig att få en jämlik vård om läkare kan titta på utsidan av en vagina, strunta i insidan, hävda att allt ser bra ut, och sedan hänvisa till psykolog. Det är fruktansvärd behandling som ingen ska behöva utstå.