Vilket i ordningen är inte helt lätt att säga – förmodligen inte ens för Moderaterna själva. De duggar tätt nuförtiden, och det går knappast en vecka utan att partiets rättspolitiska talesperson Johan Forsell kommer med något nytt.
Det han den här gången hade den grannlaga uppgiften att presentera var ett förslag att göra det möjligt för polisen att inte bara kameraövervaka, utan också i hemlighet avlyssna barn som är under femton år gamla.
Det är en mening som jag aldrig trodde att jag skulle läsa, långt mindre skriva själv, i en svensk dagstidning. Ändå är jag inte överraskad, och att döma av de ljumma och ointresserade reaktionerna är jag inte ensam om det. Detta är de nya Moderaterna, och detta är exakt vad man har kommit att vänta sig av dem. Det moderata förslaget har gjorts möjligt av två parallella utvecklingar, som är relaterade till och har skett i takt med varandra.
Det ena är en snabb och långtgående normalisering av övervakning, polisiära tvångsmedel och inskränkningar av individuella friheter. Hemliga tvångsmedel som tidigare ansågs reserverade för extrema situationer och grov brottslighet, ska nu accepteras som en del av människors vardag.
En liberalt sinnad höger skulle finna det stötande att ständigt utöka statens möjligheter att övervaka medborgarna – men den liberala flygeln av svensk höger har i princip utraderats, och ersatts av ren batonghöger. Den andra är en tendens att skilja mellan folk och folk – mellan sådana som övervakar och sådana som övervakas, mellan de som har rättigheter, och de som saknar dem.
Detta senare skär också till problemets själva kärna. Det moderata förslaget utger sig för att vara till för att lösa de problem som faktiskt finns med grov brottslighet i Sverige, och med utnyttjandet av unga inom den. Men det finns knappast någon som tror att det är problem som går att lösa genom att övervaka eller avlyssna barn.
Det är i själva verket ett förslag som är avsett att tala till dem som tror sig veta med säkerhet att övervakningen eller avlyssningen aldrig skulle gälla dem, deras nära och kära eller deras barn.
Att Barnombudsmannen Elisabeth Dahlin sågar förslaget är knappast oväntat, och vad seriöst arbetande poliser och kriminologer anser är lätt att föreställa sig.
Det är ett genomskinligt försök att se handlingskraftiga ut och plocka politiska poäng – och det tycks vara framlagt utan en tanke till vilket pris en sådan politisk poäng kommer, eller vilket samhälle alla sådana små politiska poänger tillsammans bygger.
De medborgerliga fri- och rättigheter som vi har är inte en självklarhet. De är vunna genom en lång och hård politisk kamp, där arbetarrörelsen och Sveriges liberaler inte sällan har gjort gemensam sak mot den konservativa högern.
Det är precis vad de är tvungna att göra idag också – för att bevara friheter som vi idag har kommit att betrakta som en sådan självklarhet att vi inte ens blir riktigt överraskade när ett parti som tidigare hade ambitionen att vara regeringsbärande på allvar föreslår att inskränka dem.
Det är en tidig startsignal till nästa års valrörelse – och ett tydligt tecken på hur den kommer att se ut. I dagens Moderater möter vi ett parti som vare sig värnar om friheten eller egentligen är särskilt intresserade av kriminalpolitiken.
De är beredda att offra dem båda, om det bara ger dem ett slagträ för att tillsammans med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna gripa regeringsmakten efter valet nästa år.