”Det är bråttom, vi kan inte sätta oss i ett vindskydd och hoppas att det här blåser över och sedan överraskas av ett finskt beslut om någon eller några månader som Sverige inte är berett på.”
Orden är moderatledaren Ulf Kristerssons, och yttrades efter att statsminister Magdalena Andersson (S) meddelat att ett svenskt Nato-medlemskap i nuläget skulle minska den säkerhetspolitiska stabiliteten, snarare än att öka den.
Kristerssons kommentar ledde till att han själv under dagarna som följde pressades av reportrar på frågan om när han själv tycker att Sverige borde ansöka om Nato-medlemskap – en fråga som han trots upprepade påstötningar var oförmögen eller ovillig att svara på.
Det är anmärkningsvärt i sig – men det allra märkligaste med Kristerssons utspel handlar egentligen om den svenska relationen till Finland. Orden yttrades nämligen bara dagar efter att Magdalena Anderssons träffat sin finska motsvarighet Sanna Marin för att diskutera just dessa frågor.
Det var inte heller en engångshändelse – under måndagen denna vecka bar nyhetstjänsten Omni rubriken ”Fem toppmöten på två dygn – fördjupat samarbete med Finland väntas presenteras.”
Magdalena Anderssons ska träffa den finske presidenten Sauli Niinistö – ländernas EU-ministrar ska mötas liksom försvarsministrarna och inrikesministrarna, och de båda parlamentens talmän.
Jag vet inte vad Ulf Kristerssons föreställer sig att de olika ministrarna säger till varandra under dessa möten, eller om han misstänker att finländarna kommer att hemlighålla sina avsikter i ett par månaders tid medan de spärrar in svenskarna i ett vindskydd – men jag vet i alla fall att det svenska samarbetet med Finland kanske aldrig har varit så nära och så intensivt som det är just nu.
Då ställer sig också frågan varför Ulf Kristersson är så ivrig att försöka ge sken om motsatsen – och på den vet vi faktiskt alla svaret. I höst är det riksdagsval i Sverige, och Ulf Kristersson vill hemskt gärna ta över posten som statsminister och flytta in i Rosenbad.
Därför tror han att det ligger i hans omedelbara politiska intresse att få det att se ut som om den svenska säkerhetspolitiken inte är noggrant koordinerad med den finska, och kunna dra upp detta som en skiljelinje mellan sin egen politik och den socialdemokratiska regeringens.
Att en sådan skiljelinje inte existerar i verkligheten är av underordnad betydelse –Kristersson bedriver inte säkerhetspolitik, utan oppositionspolitik, och är betydligt mindre intresserad av det faktiska utfallet eller den politiska realiteten än hur hans retoriska ställningstaganden ser ut i media.
Det är inte särskilt överraskande – och under normala omständigheter hade det inte varit någonting annat än ett tjuvnyp och ett beklämmande tecken på den nivå som den politiska debatten ibland förs på.
Men att göra det i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget på flera årtionden är faktiskt någonting annat – det är oansvarigt, och visar att Ulf Kristersson är olämplig inte bara som statsminister, utan också som ledare för den svenska oppositionen.
Han säger inte vad han tycker, utan vad han för stunden tror kommer att låta bäst – och om det nu ska blåsa kanske det bästa vore om han de kommande månaderna hittade ett vindskydd att sätta sig i.
För egen del tänker han sig nämligen att han ska bilda regering med hjälp av Jimmie Åkesson (SD), som nyss var helt oförmögen att välja mellan president Biden och president Putin. Är det verkligen på den nivån vi vill att den svenska säkerhetspolitiken ska föras på?