Filantropi gör slut på välfärdssamhället

När inkomstklyftorna skenar samtidigt som statens ekonomiska muskler förtvinar söks nya svar på samhällets utmaningar. Hur ska vi betala för sjukhus? Hur ska vi betala för skolor? Hur ser vi till att kommunerna kan upprätthålla en bra nivå av service? Rektorn på Handelshögskolan i Stockholm skrev nyligen på DN Debatt om en idé som är hämtad från 1800-talet: Låt rika människor starta upp och finansiera sjukhus, skolor och fritidsgårdar. En sådan utveckling skulle göra slut på välfärdssamhället som vi känner till det idag.   

Det finns tre stora problem med filantropi, eller välgörenhet som det också heter. Det första är att det bygger på frivillighet. Den som är med och bidrar kan en dag vakna upp och säga ”nu har jag ingen lust längre”. Därför fungerar det ganska bra när man samlar in många små slantar till specifika ändamål. Av tio tusen personer som skänkt 100 kronor för att rädda koalor i Australien, kan 30 av dem ångra sig utan att det märks. Vad händer om en person skulle finansiera sjukhuset i Piteå, och sedan ångrar sig?  

Det andra problemet är att det är odemokratiskt att överräcka samhällets framtid i händerna på några få. Om rika människor ska finansiera delar av samhället kommer vi andra behöva anpassa våra idéer efter deras viljor. En ny fritidsgård? Nja, Krösus Sork verkar vara på dåligt humör just nu. Behövs det byggas en ny skola? Om vi fjäskar tillräckligt mycket för godsherren kanske han säger ja. Det skulle förvandla våra demokratiska församlingar till en teater. Alla skulle veta att det är de rika som avgör.

För det tredje vet vi att drivkraften bakom rika människors välgörenhet sällan är att de månar om samhället, utan om sitt eget varumärke. När Notre Dame brann i Paris kom blixtsnabba löften från Frankrikes finanselit, att de skulle skänka pengar för att restaurera kyrkan. Men inte för själva städarbetet, utan för utformningen av den nya kyrkan. Bara då fanns det möjlighet för dem att sätta sin prägel och göra ett avtryck för eftervärlden. Sällan har välgörenhetens inneboende egenintresse demonstrerats så väl. 

Rika människor har blivit rika för att de bryr sig mer om sig själv än samhället. Det är inget konstigt, så har det alltid varit. Av det skälet kommer det aldrig fungera att ställa sig på knä och be dem. Politikerna förstod detta i början av 1900-talet och började beskatta dem istället - har vi tur förstår även 2020-talets politiker det.