Värderingar. Ankaret som var och en av oss bildligt snurrar kring. Som när man inte vill skapa dålig stämning kring ett middagsbord eller när man inte riktigt orkar stå på sig vid fikabordet, men sen känner olust i magen. Hur man ser på människor omkring sig, vad man tror om deras förmågor. Vi navigerar i samhället efter våra värderingar och de ser lite olika ut beroende på var i världen vi är. Men var kommer de ifrån? Och varför blir man så trött på att diskutera med människor som uppenbarligen har helt andra värderingar än man själv har? Och varför har de det?
Värderingar handlar oftast om moral, säger uppslagsboken. Vad som är rätt eller fel. Och jag tänker genast på uppväxtmiljö och vad den nära familjen står för. När jag var 5-6 år och hade snott godis på affären och mamma fick reda på det – det var ett sånt tillfälle när mina egna värderingar började formas. Jag minns ärligt inte om jag fick gå tillbaka och be om ursäkt, men jag hoppas att jag fick en lärpenning. Att min syster vid nåt tillfälle sa att hon minsann hade bestämt sig för att aldrig tatuera sig och aldrig knarka hade betydelse för min uppfattning, åtminstone när det gällde drogerna. Gör jag rätt jämt? Nix. Ibland gör jag till och med fel medvetet, rycker på axlarna och övertalar mig själv att det inte var så farligt. Men ofta känns det ändå i magen.
En av de värderingar jag fått, som påverkar hur jag beter mig och vad jag säger, handlar om människors lika värde, vad jag tycker om antalet chanser en människa ska ha men också vid vilken punkt någon inte längre kan skylla på dåliga förutsättningar. Det barn som har det besvärligt hemma ska ha hjälp att komma på rätt köl. Skolan har till uppgift att kliva in och kompensera och balansera. Och det är bättre att vi – som samhälle – börjar tidigt även om föräldrarna är svåra att ha med att göra. Ett barn som inte får sina grundläggande behov av kärlek men också ramar tillgodosedda kommer att leta efter bekräftelse på andra håll. Ibland i kriminella gäng där man hyllas för att bryta mot alla våra gemensamma regler, där ens värde bedöms på fel grunder. Ibland är kompisarna andra. Mina egna tonår var en sån miljö där det visserligen kunde gå lite vilt till men där de äldre kompisarna runt omkring hade och satte gränser. Byggde värderingar.
Feminism har också med människors lika värde att göra, men själva ordet måste vara ett av världens mest feltolkade. Ofta får vi höra att ”feminismen gått för långt”. Jag tänker att den som säger det är helt blind för att tjejer faktiskt har andra förutsättningar än killar att bli det de kan. Mönster sitter hårt och gör det svårare för barn att nå sin fulla potential. Jag borde inte få hurra-rop när jag byter olja i bilen eller läser på och begriper hur värmepumpen funkar eller då jag hade ett tufft politiskt uppdrag, bara för att jag bryter ett könsmönster och mannen är inte barnvakt till sina barn, han är pappa. Att vara feminist är att tycka att tjejerna har samma värde som killarna. Inte att de har ett större värde. Det är inte svårare än så och frågar du någon varför den inte är feminist så får du ofta en krystad förklaring som trattar ner till att samhället inte ska lägga sig i vem som diskar och vem som tar ut föräldraledigheten. Och grejen är att när man inte ens ser mönstren så kommer värderingarna heller aldrig att ändras. Och det förlorar min dotter på.