Att dagligen konfronteras med tiggande människor på gatan, i ett land där vi föreställer oss att det mesta numer är gott och rättvist, kan vara svårt och upprörande. Men det vore fel att låta detta obehag omvandlas till misstänksamhet mot den fattige, istället för ilska mot det samhälle som slår ut vissa människor och försätter dem i nöd.
Vi kan alla riskera att bli fattiga till följd av otur, arbetslöshet eller sjukdom. Därför behövs ett samhälle som alltid värnar de mest utsatta. Ingen ska behöva utstå den förnedring och det lidande som fattigdomen medför.
I vissa delar av Europa är människor fattiga till följd av etnisk diskriminering. De döms till ett sämre liv på förhand, för att de tillhör en viss folkgrupp. Många av dem tvingas fly till andra länder där de ofta syns sittandes på knä, mitt i välståndssvimlet, med en pappersmugg utsträckt för att be om de smulor som blir över under den dagliga köpfesten i shoppingcenter och butiker. Även om Sverige i dag är ett rikt land dit EU-migranter från bland annat Rumänien flyr, så var det inte länge sedan vi var ett land från vilket människor flydde på grund av svält och ekonomisk knapphet.
I Vilhelm Mobergs romansvit om svenska emigranter gestaltas vårt kollektiva minne av vad fattigdomen gör med människor. Hur den gröper ur själen och reducerar tillvaron till hunger och desperation. Och hur den slutligen leder till flykt.Något är därför väldigt snett när fattiga människors vädjan om hjälp på gatan, betraktas som ett problem som måste beläggas med straff.
2011 försökte Sala kommun införa ett tiggeriförbud i sin lokala ordningsstadga. Framför sig ser man kommunalrådet som smuttar på sitt varma automatkaffe och skriver under ett dekret som fråntar den medellösa tiggaren sin sista utväg.
Bestämmelsen sågades till slut av Länsstyrelsen, som också upphävde den, eftersom kommunen saknar rätt att förbjuda fattiga människor från att be om pengar.
Det är helt enkelt i strid med grundläggande mänskliga rättigheter att hindra människor i nöd från att be om hjälp. Men svartmålningen av fattiga och utarmade är ingen ny företeelse. Genom historien har fattiga människor ofta skildrats som en olägenhet som måste disciplineras med lagar och våld. Detta har varit en maktstrategi, ett sätt att hålla människor i schack och hindra dem från att kräva sin rätt.
När skotten föll i Ådalen 1931 mot demonstrationståget av svältande arbetare, så skildrades det av borgerliga tidningar som en nödvändig ordningsaktion från militärens sida. Det var de svältande arbetarna som sades vara problemet, inte svälten och fattigdomen i sig. I efterhand minns vi Ådalen -31 som en stor tragedi och inte minst som en symbol för de brutala konsekvenserna av ett samhälle som bekämpar fattiga människor - istället för att bekämpa fattigdomen.
Det är lika viktigt i dag att vi kämpar för att bli kvitt orättvisorna. Orättvisorna försvinner inte genom att förbjuda den nödställde att be om hjälp. Vad hade du velat att omgivningen skulle göra om det var du som inte hade något annat alternativ, än att sitta utanför ICA-butiken med handen utsträckt?