I snart två år har det dominerande ämnet i våra nyhetsmedier och vid våra middagsbord varit detsamma varit ett och detsamma: Coronaviruset, den pågående globala pandemin och de konsekvenser som de har fått på våra liv.
Det har varit en tid som i högre grad än vanligt har präglats av osäkerhet – mycket av det som innan pandemin var en självklarhet har förvandlats till en lyx, och mycket av det vi tog för givet har visat sig vara förhandlingsbart.
Pandemin har också fått en hel del av våra förutsägelser om framtiden att komma på skam, och till och med de modeller som har visat sig vara användbara har i efterhand fått utökas och modifieras för att passa de nya omständigheterna.
För en del människor har detta tillstånd lett till en sorts kris – till ett minskat förtroende för experter och auktoriteter, och en motvilja mot så enkla och grundläggande säkerhetsåtgärder som att ta ett vaccin.
Det är olyckligt – men hur frestande det än är att avfärda det som illvilja och som urbota korkat, är det också nödvändigt att ha förståelse för hur sådana tankar uppstår och sprids.
Det är knappast någon överraskning att extrema omständigheter föder extremistiska reaktioner, och att en utdragen period av osäkerhet förflyttar gränsen för vad som tidigare var normalt.
Även för oss som har bevarat fotfästet har de senaste två åren utgjort en påminnelse om att vårt grepp om världen och våra kunskaper trots allt har sina begränsningar.
Samhället är starkt och vetenskapen är ett mäktigt verktyg – men det finns trots allt processer som är så kraftiga och oförutsägbara att de förmår ställa våra förberedelser på ända.
Det är på många sätt en smärtsam påminnelse – men om vi lyckas ta den rätt, kan det också vara en värdefull sådan.
Att erkänna att vi inte vet allt är det första steget i att ta reda på hur det faktiskt ligger till, och den som vill möta framtiden förberedd gör klokt i att ta ett stort mått av osäkerhet i sina prognoser.
Det gäller den fortsatta hanteringen av pandemin, men framförallt gäller det hur vi ska svara upp emot den svåraste och allra mest komplexa kunskaps- och säkerhetsutmaningen som mänskligheten någonsin har stått inför – de pågående klimatförändringarna.
Att möta dem är att möta en hel del osäkerhet, och en hel del utmaningar. Men det är en osäkerhet som vi kommer att behöva utforska med både ödmjukhet och beslutsamhet.
För även om vi inte kan vara säkra på vad som kommer att ske, kan vi vara helt säkra på att våra handlingar har betydelse för hur det kommer att bli.