Europa behöver ett bättre ordförandeland

Vid årsskiftet blev Sverige för tredje gången någonsin ordförandeland i Europa. Det är ett viktigt uppdrag, men kanske inte just något vi har utsetts till för våra meriter; ordförandeskapen liknar kanske mest av allt födelsedagar på det sättet att det bara är att hålla sig kvar tillräckligt länge, för att de ska inträffa igen.
Det är ett roterande uppdrag som växlar halvårsvis mellan unionens olika medlemsländer, och förutom prestigen det innebär att vara det land som leder EU-arbetet innebär det en möjlighet även för små stater att vara med och sätta den gemensamma europeiska agendan och en extra tyngd i avgörande förhandlingssituationer.
Den har Sverige vetat att utnyttja väl tidigare. Under vårt allra första ordförandeskap år 2001 togs under statsminister Göran Persson (S) avgörande steg i riktning mot den stora utvidgningen av EU österut som 2004 såg tio nya stater ansluta till unionen.
Det var då unionen tog det avgörande steget från en intern klubb för rika, industrialiserade och demokratiska stater till att vara ett gemensamt projekt för fred och välstånd i hela Europa, med ambitionen att också vara en röst i världen.
Det var en ambition och ett projekt vars betydelse ingen kan tvivla på idag. 
Detsamma gällde under ordförandeskapet 2009, som hamnade på statsminister Fredrik Reinfeldts (M) bord. 
Då var EU fullt upptaget av att hantera den globala finanskrisen och den hotande grekiska statsbankrutten – men man såg också till att slutgiltigt ratificera Lissabonfördraget, och Sverige fick representera EU under det viktiga klimatmötet i Köpenhamn.
Just miljö- och klimatfrågor var en viktig prioritering för Sverige på den tiden – och det ställer också frågan om vilket sorts ordförandeskap vi egentligen står inför under det kommande halvåret.
Behovet av ett starkt och sammanhållet europeiskt ledarskap har nämligen aldrig varit större än nu. Att leda i goda tider kan vara lätt, men under hotet från det ryska anfallskriget mot Ukraina, energikrisen och inflationsspiralen kommer sammanhållningen att fortsätta prövas hårt. 
Samtidigt hörs oro från ledande röster i Bryssel och i resten av Europa över att EU nu ska ledas av ett land där regeringen stöder sig på ett högerextremt parti, vars inställning till just Putins Ryssland genom åren varit allt annat än fläckfri.
Det är Sverige de talar om – och det kan vara svårt nog att ta in. Men som om det inte hade varit tillräckligt illa i sig, så är det dessutom fråga om en regering med en ytterst svag parlamentarisk ställning som hittills har famlat sig fram, och misslyckats med nästan allt den har tagit sig för.
Den är pressad av såväl opinionen som riksdagen, och kommer att bli tvungen att ta inrikespolitiska hänsyn i beaktande vad den än gör – på samma sätt som den alltid kommer att behöva inhämta Sverigedemokraternas godkännande och synpunkter på allt den tar sig för.
Hur har Ulf Kristersson tänkt sig att Sverige ska kunna pressa en stat som Ungern att leva upp till demokratins och rättsstatens normer, när han själv är beroende av ett parti som hyllar just Viktor Órbans Ungern som förebild och föregångsland?
Det går förstås inte att göra med trovärdigheten i behåll – och därför är det olyckligt inte bara för Sverige, utan för hela EU, att det är Sverige som håller i ordförandeklubban.
Unionen hade nämligen behövt en tydlig, trygg och stabil ledning i tider av kris – och om det är någonting som den nya svenska regeringen just nu tycks vara oförmögen att leverera, så är det just det.