Ett svar på flyktingfrågan är det sista (SD) vill se

Under förra veckan hotade Sverigedemokraterna för andra gången på kort tid med att dra tillbaka sitt stöd för den sittande regeringen, och därmed fälla Ulf Kristersson (M) som statsminister efter mindre än ett halvår på posten.
Den förra gången var orsaken meningsskiljaktigheter angående nivån på den planerade minskningen av reduktionsplikten – den här gången var anledningen den gemensamma europeiska migrationspakt som Moderaterna i EU-parlamentet varit med och tagit fram.
Den är långtifrån färdig – men när någonting som har efterlysts i många år av politiker med snart sagt alla färger, särskilt inom Sverige.
Sverige tog under flera år ett oproportionerligt stort ansvar för den inkommande migrationen till Europa, och den svenska linjen har hela tiden varit att detta är ett gemensamt europeiskt problem som bör hanteras på europeisk nivå.
Mot den linjen har framförallt länder som Ungern och Polen hållit ute, som har velat smita från sin del av ansvaret, och det är förstås inget sammanträffande att det är deras strid som Sverigedemokraterna vill göra till sin.
Det handlar nu inte bara om solidaritet mellan Europas högerpopulister, utan om någonting betydligt viktigare än så för Sverigedemokraternas del.
Vad de än säger om saken, så är det allra sista de vill se en fungerande, solidarisk och gemensam europeisk lösning av migrationsfrågan – och den positionen har de av rent egenintresse, för att inte säga överlevnadsinstinkt.
Det är de inrikespolitiska konflikterna om invandring som har tagit partiet från att vara en högerextrem marginalgrupp till riksdagens näst största parti. Ett slut på den konflikterna och en förflyttning av frågan till EU-nivå skulle innebära att partiet helt och hållet förlorar sitt trumfkort i förhållande till alla andra partier.
Därför finns faktiskt möjligheten att partiet denna gång menar allvar, och inte bara som tidigare ryter till i medierna för att få Ulf Kristersson och hans ministrar att rätta sig i ledet, och minnas vilket parti som är det största i deras koalition.
Till dess är det emellertid långt – och många europeiska förhandlingsrundor – kvar, och tills vidare är det åtminstone av intresse att konstatera att detta är andra gången på en vecka som Europaparlamentet retar gallfeber på Sverigedemokraterna. 
Den första kom när det europeiska klimatpaketet röstades igenom med stöd av samtliga svenska Europaparlamentariker utom de sverigedemokratiska; de menade att det var alltför omfattande, och gick åt fel håll.
För en svensk tycks det märkligt att just EU och EU-parlamentet just nu framstår som en progressiv kraft i svensk politik, som driver landet framåt i riktning mot reformer för en ansvarstagande klimatpolitik och solidarisk migrationshantering. 
För inte särskilt länge sedan brukade vi betrakta EU som ett konservativt väsen, som höll oss tillbaka snarare än skyndade på framåt.
Denna förändring beror emellertid inte på att någonting särskilt dramatiskt har hänt i Bryssel eller på den europeiska kontinenten i stort.
Den är i stället ett mått på hur långt Sverige under kort tid har förflyttat sig åt höger, i en vetenskapsfientlig och radikalkonservativ riktning; i stället för att arbeta med våra traditionella allierade i Europa, håller vi nu på att närma oss den polska och den ungerska ringhörnan.
Det är förmodligen inte vad det svenska folket vill. Kanske är det inte ens vad Moderaterna vill. Men det är av underordnad betydelse, så länge det är vad det största partiet i det nuvarande regeringsunderlaget vill.