I torsdags i förra veckan inledde IF Metall sin strejk mot den amerikanska biltillverkaren Tesla, efter att under lång tid ha försökt få arbetsgivaren att teckna ett svenskt kollektivavtal.
För det kravet har man inte fått gehör – och på sätt och vis är det kanske inte särskilt konstigt. Tesla har som uttalad policy att inte teckna kollektivavtal någonstans i världen, och har inte gjort det heller.
De har också motarbetat facklig organisering i såväl hemlandet USA som i Tyskland, där de har slagit med näbbar för att hindra arbetare att slå sig samman och tillsammans förhandla om sina villkor och rättigheter.
Bolagets ägare Elon Musk må försöka framställa sig som en ny sorts företagsledare, som lever sitt liv i sociala medier och hela tiden putsar på sin persona som en visionär entreprenör – men vissa saker är precis som de alltid har varit.
För ett stort, multinationellt bolag är det alltid vara lättare att förhandla med sina arbetare en och en, och inte ge dem de tryggheter eller de rättigheter som de förtjänar. Det visar sig också i de arbetsvillkor som Tesla erbjuder.
I nyhetsrapporteringen om strejken framstår det ibland som om det IF Metall står upp för enbart är en sorts princip – att kollektivavtalet är en facklig hedersfråga, som finns till för fackens och arbetsmarknaden som helhets skull snarare än för arbetarna på Teslas.
Det är emellertid inte sant. Strejken handlar i allra högsta grad om dem som jobbar på Tesla, som i dagsläget varken får ta del av omställningsstödet, inte är garanterade årliga löneökningar och vars genomsnittslöner som en konsekvens av det ligger under genomsnittet i motorbranschavtalet.
Det gäller det att hålla i minnet – och att först därefter konstatera att detta också utgör ett test i skarpt läge för hur den svenska modellen står sig i en ny tid.
Det är inte första gången den utmanas, och det är definitivt inte den sista. Men hittills har den bestått, och det finns det goda anledningar till.
Dels handlar det om de starka och välorganiserade, men också kloka svenska fackföreningarna som söker politiskt inflytande och stöd från allmänheten, och som alltid använder strejkvapnet med omdöme; som en sista utväg, när alla andra alternativ är uttömda.
Men det handlar också om att den svenska modellen faktiskt inte är ett upplägg som enbart existerar på fackens villkor, eller ensidigt gynnar de organiserade arbetstagarna.
Det är tvärtom. På kort och lång sikt fungerar den som en av de allra största konkurrensfördelarna för svenska företag och för de företag som är verksamma i Sverige; det är den som garanterar att vi har en pålitlig, välutbildad och effektiv arbetskraft.
Att vilja kringgå eller slå sönder den är därför ett typexempel på vinstdriven kortsiktighet – och någonting som borde bekymra resten av den svenska industrin lika mycket som det bekymrar den samlade arbetarrörelsen.
Allt detta kanske man inte kan förvänta sig att en självupptagen mångmiljardär från Silicon Valley ska veta eller ens förstå – men just därför är det viktigt att IF Metall får fullt stöd från den samlade fackföreningsrörelsen, och vinner denna strid.
Den utkämpar de nämligen inte bara för dem som arbetar på Tesla just nu eller för den svenska modellens framtid – utan också för att visa att inte ens de största av alla företag kommer undan att lyssna på sina anställda.
För om det går att tvinga Tesla att teckna kollektivavtal i Sverige – då visar vi att det skulle vara möjligt att göra det i Tyskland, i USA och i alla andra länder också.