Ett steg vänsterut är ett steg närmare mitten

Centerpartiet har under de senaste åren gjort ett hårt arbete för att göra själv för sitt namn. Medan resten av de politiska partierna – det ena efter det andra – har inordnat sig till vänster eller höger i våra politiska block, har de envist påstått sig stå kvar i mitten.
Det märktes senast i söndagens Agenda, där partiets ledare Annie Lööf inte ville svara på vem hon ville se som statsminister – socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson, eller Moderaternas dito Ulf Kristersson.
Det har till och med hänt att Annie Lööf lanserats – framförallt av de egna – som en potentiell statsministerkandidat. Naturligtvis inte i kraft av partiets väljarstöd, som är litet och dessutom till synes krympande, utan i egenskap av kompromisskandidat.
Man skulle kunna beskriva det som att den position hon siktar på är den som åtminstone retoriskt har intagits av den franske presidenten Emmanuel Macron, som nyligen blev omvald efter visst besvär och som dessutom kommer att bli tvungen att samarbeta med den franska vänstern under den kommande mandatperioden.
Hans entré i den franska politiken splittrade den gamla blockpolitiken genom att inta en tydlig mittenposition med starkt avstånd från framförallt den franska extremhögern.
Allt det är gott och väl på ritbordet – men i praktiken har Centerpartiets ambition att inta en mittenposition hittills sett ut som en lyckad politik för att vinna väljare och enskilda politiska poänger än för att bidra till att landets kan regeras på ett tryggt, stabilt och trovärdigt sätt.
De har varit mer än bidragande till de upprepade parlamentariska kriser som plågat riksdagen under de senaste fyra åren, och gränsen mellan vad som ser ut som en självständig mittenposition och rent vankelmod är faktiskt ganska tunn.
Det är rimligt av Centerpartiet att inte välja sida, och att lansera sig själva som ett mittenparti. Det är förmodligen också nödvändigt för partiet att bevara en del av sin trovärdighet som en del av den tidigare borgerligheten, för att det ska kunna fortsätta vara en verksam och meningsfull del av svensk politik. 
Men Centerpartiets vankelmod måste också ha en gräns – och vid någon punkt måste partiet för att vara trovärdigt också sätta landets bästa framför de egna politiska principerna och behoven. 
Den politiska oredan som partiets ovilja att överhuvudtaget föra samtal med Vänsterpartiet har lett till under den gångna mandatperioden kan inte upprepas under nästa mandatperiod – då blir landet helt enkelt omöjligt att regera med en stabil majoritet. 
Det är också så att Centerpartiets mittenposition i hög grad är en fråga om image och önsketänkande, snarare än om den politik som partiet kampanjar för och i viss grad har lyckats driva igenom.
Det skulle förmodligen finnas utrymme i svensk politik för ett parti som faktiskt står i mitten – det har om inte annat regeringarna Persson (S) och Reinfeldt (M) visat. Men Centerpartiet är i nuläget inte ett mittenparti. 
De är stolta över att på det ekonomiska området stå för den allra mest liberala och borgerliga politiken – och det är ett problem för både landet och för Centerpartiet.
Att avskaffa värnskatten var ett hårt slag mot statsbudgeten, och vi får alla se hur den radikala reform av arbetsförmedlingen som partiet drev igenom kommer att falla ut. 
Men om det är så att Centerpartiet menar allvar med sina drömmar om att vara ett mittenparti och en enande kraft i svensk politik gör de bäst att faktiskt ställa sig i mitten – och för det behöver de ta ett stort kliv vänsterut.