Ibland händer det att man i sociala medier springer på ett riktigt guldkorn. Det kan vara en filmsnutt, en bild, en rolig historia eller en anekdot av något slag. Något som griper tag i en och berör en på ett eller annat sätt. Ibland kan det få en att tåras av skratt. En annan gång kommer tårarna av helt andra orsaker.
Häromkvällen så fastnade ögonen på ett inlägg på Facebook. Det handlade om en BUP-sköterska som förklarade det här med vad ADHD är för en pojke som skulle genomgå en utredning för att kolla om han hade ADHD. BUP-sköterskan ska då ha sagt följande till grabben:
"Så här är det. Det finns två sorter av människor och det har det gjort sedan tidernas begynnelse. Det finns bönder och jägare, Bönder kan planera och vänta. De sår och skördar tålmodigt och noggrant. Jägare däremot måste vara på spänn hela tiden, redo att reagera mot faror och snabbt agera. De uppfattar minsta ljud. Nu ska vi ta reda på om du är en jägare. Det är inget fel på dig. Det är samhället som är anpassad efter bönder och inte efter jägare. Man kan inte sätta jägaren i ett fyrkantigt bås och säga åt dem att sitta still. De är inte gjorda för det. Nu ska vi börja ...”
Visst hade sköterskan rätt. Vårt samhälle är absolut inte utformat utifrån jägaren och dennes behov. I stället har vi ett samhälle som är klippt och skuret utifrån bönderna och deras sätt att leva. Detta trots att det var jägarna som en gång i tidernas begynnelse såg till att människosläktet överlevde och att inte alla blev mat åt vargar och björnar.
Genom den berättelse som sköterskan berättade för pojken så sådde han ett frö av stolthet hos den lille pojken. En pojke som säkerligen många gånger fått höra att han skulle sköta sig, sitta still, vara tyst och att om han bara ville så kunde han nog sköta sig. Nu fick pojken i stället en chans att förstå sitt beteende och en chans att förstå att det inte är hans fel att saker blir som de blir.
Vi människor är snabba på att stoppa in människor i olika fack och snabbt döma dem efter vad vi för tillfället ser och/eller hör. Barnet som det alltid händer saker runtomkring blir sedd som ouppfostrad och som en bråkstake. Även föräldrarna får sig en skopa eftersom de borde ha kunnat se till att barnet sköter sig. Allt detta för att barnet kanske är en jägare i stället för en bonde.
Vårt samhälle har alltmer kommit att präglas av att vi sorterar människor i grupper som det finns plats för och andra som inte har en lika självklar plats i vårt samhälle. Det här måste vi gång på gång påminnas om för att vi ska bli så medvetna att vi ändrar på detta och skapar ett samhälle där var och en av oss ska kunna hitta sin rättmätiga plats i samhällsgemenskapen.
Men det ställer stora krav på vårt samhälle. Det krävs en annan organisation och helt andra resurser. Det kan vi endast åstadkomma när vi också ändrat vår syn på människan och dess behov. Detta oavsett om det handlar om att skapa ett samhälle både för jägare och för bönder, seende och synskadade, människor med och utan rörelsehinder, de som är allergiska och de som inte är det, eller för den som hör fullgott och för den som har nedsatt hörsel. Våra normer måste bygga på att samhället ska passa alla och vara tillgängligt för alla. Det är faktiskt så att ”det normala” är normalt bara för att ”den normala” majoriteten har bestämt att så ska vara fallet. Det får vi aldrig glömma.
Men det är alltför många gånger vi glömmer att tänka som BUP-sköterskan gjorde. Då får ”jägarpojken” känna att det är honom det är fel på, och att han inte passar in i stället för att samhället inte passar honom. Så för ”jägarpojkens” skull och allas bästa så måste vi hjälpas åt att uppmärksamma varandra på de gånger vi går i fällan. För en sak är säker och det är att det kommer hända både dig och mig.