Ett samarbete som tål att fördjupas

Under måndagen lämnade Centerpartiets ledare Annie Lööf ett viktigt besked inför den kommande valrörelsen, och vad som egentligen kommer att ske efter den. Hon är beredd att sätta sig i en regering ledd av Socialdemokraterna. 
Det är en lång resa hon och hennes parti har gjort, för det var inte särskilt längesedan som bland de allra hetaste utbytena i partiledardebatterna stod mellan just Lööf och Stefan Löfven (S). 
Envetna högerdebattörer sprider fortfarande missuppfattningen att hon en gång ska ha lovat att hellre äta sin egen sko än att agera stödhjul åt en socialdemokratisk regering. 
De glömmer gärna att beskedet från Centerpartiet visserligen går emot den linje partiet hade under de år de ingick i Alliansen, men att det historiskt faktiskt går i linje med partiets samarbete vänsterut under såväl nittiotalet som längre tillbaka i tiden.
Det är när allt kommer omkring det som är definitionen av ett mittenparti, och så de kan utöva så mycket politiskt inflytande som möjligt – inte genom att ställa sig själva i mitten och kräva att samarbetet ska ske på deras villkor, utan tvärtom genom att vara kloka och flexibla nog att se var de kan göra mest gott i det nuvarande politiska läget.
Noga taget är det också en resa som de har varit så illa tvungna att göra – det är nämligen inte de som har lämnat den svenska borgerligheten. De bär fortfarande upp många av de principer som besjälade Alliansen, och i ekonomiska frågor är de fortfarande mer liberala än nästan alla andra.
I stället är det de övriga tre fjärdedelarna av Alliansen som har övergivit sina tidigare positioner och det som en gång utgjorde den politiska mittpunkten, och inlett en huvudlös kapplöpning högerut i sitt hopp om att kunna tävla med Sverigedemokraterna.
Det är talande att Moderatledaren Ulf Kristersson inte vid något av de tillfällen då han fått talmannens uppdrag att bilda regering tycks ha varit intresserad av att föra några seriösa diskussioner med Centerpartiet, och se vad de egentligen är intresserade av att ha. 
Och kanske är det faktiskt ännu mer talande att Centerpartiet – som till en början var så skeptiska till samarbetet vänsterut – efter fyra års förhandlande med Socialdemokraterna faktiskt inte är intresserade av att bryta, utan tvärtom vill fördjupa det.
Det tyder på en sund och pragmatisk inställning från båda sidor, och att det finns möjligheter att fördjupa relationen och komma ännu närmare varandra.
Vad beskedet däremot inte betyder, är att blockpolitikens tid nu har fått ett slut. Trots att Alliansen splittrades, slutade Stefan Löfvens projekt att bryta upp den blockpolitik han kallade fördummande inte som han hade tänkt.
Utan att likna honom vid Herakles skulle man kunna kalla blockpolitiken för en hydra – hugger man av dess huvud, uppstår genast två nya istället igen. Det betyder att vi i september har två motsatta block att välja mellan igen. 
Men där det ena lägger fyra års samarbete bakom sig med en känsla av att det bör fortsätta och fördjupas, tycks högerblocket vara på väg att spricka i sömmarna inför öppen ridå.
Bara de senaste dagarna har de blivit osams om biståndet, om A-kassan, om finansieringen av sina skattesänkningar, om friskolorna och om vem som ska tillåtas sitta i regering med vem.
Det inger inte förtroende, och får Moderaternas påstående att de skulle vara överens med varandra att klinga ihåligare för varje dag som går. På gott och på ont är det glasklart att vi har två block i riksdagen just nu – och att det bara är ett av dem som lyckas hålla ihop.