Ett personligt mandat räcker inte till

Under lördagen hölls den första utfrågningen av de tre personer som av valberedningen har nominerats till posten som partiledare i Centerpartiet och bli efterträdare till Annie Lööf.
Tanken med dessa möten är att partiets medlemmar ska få lära känna kandidaterna, och bilda sig en uppfattning om såväl deras personlighet som deras politiska inriktning innan stämmans deltagare går till omröstning den andra februari nästa år. 
Detta var det första av fyra sådana tillfällen, där nästa hålls klockan sju på måndag om en vecka på KUST i Piteå och det allra sista sker i Stockholm i början av december. 
Som sig bör i ett parti som Centerpartiet – som gör anspråk på att representera hela landet – har valberedningen tagit fram tre kandidater med olika bakgrund och profil, och god geografisk spridning; det är fråga riksdagsledamöterna Muharrem Demirok, Elisabeth Thand Ringqvist och Daniel Bäckström.
De är partiets talespersoner i – i tur och ordning – utbildningspolitiken, näringspolitiken och landsbygdspolitiken, men när de presenterades hamnade nästan mer fokus på en kandidat som inte var bland med bland valberedningens nominerade. 
Det är fråga om västerbottningen Helena Lindahl, som i januari 2019 gick emot partilinjen och röstade nej till Stefan Löfven (S) i en statsministeromröstning. 
Hon har själv uttryckt sitt intresse för partiledarposten, och det var till henne de centerpartister som satt sitt hopp till en återförening med den svenska högern hade satt sitt hopp – många av dem är också besvikna på att hon inte har blivit utvald.
Om det kan man säga mycket – men egentligen räcker det med att konstatera att en svensk riksdagsledamot som går emot sitt eget parti i avgörande omröstningar inte gör sig själv eller sina egna ambitioner några stora tjänster.
Riksdagsledamöterna är när allt kommer omkring inte valda för att företräda sina privata uppfattningar, utan för att företräda partiets väljare – och även om gränsen ibland blir suddigare och svårare att få syn på, så gäller det faktiskt också en partiledare.
Det är också det grundläggande problemet med den här typen av öppna eller halvöppna processer i valet av nya partiledare – de sägs vara till för att ge medlemmarna mer inflytande och den valda partiledaren ett tydligare mandat ifrån rörelsen. 
Ofta blir dock resultatet tvärtom – medlemmarna får kanske ett större inflytande vid själva valtillfället, men de får en företrädare som har riskerat att splittra partiet och tydligt ta stöd hos en av dess falanger.
Partiledaren får i gengäld ett personligt mandat – men med vetskapen att hen inte nödvändigtvis är den som hela partiet har samlats och kunnat enas omkring. 
Så var fallet med Liberalernas Nyamko Sabuni, och det är inget sammanträffande att partiet har haft lättare att enas under den framkompromissade ersättaren Johan Pehrsson.
Det är upp till centerpartisterna att välja den partiledare som de tror är bäst lämpad och förmögen att företräda dem och deras intressen under de närmaste åren, och det är också upp till dem att välja hur det gör det.
Men den allmänna tendensen att lägga alltmer fokus på individer och på politiken som ett personligt skådespel riskerar att öka polariseringen i svensk politik, och försvaga den konsensus- och kompromisskultur som historiskt har varit en av dess styrkor.
Den kanske inte alltid är så rolig att titta på, men den skapar den trovärdighet och förutsägbarhet som når politiska resultat. Och det är väl ändå vad allt det här från början borde ha handlat om?