Julmat och julklappar till barnfamiljer som saknar möjlighet att själv bekosta en gåva. Vad har hänt med Sverige frågar sig många?
Jag hade i våras förmånen att lyssna till Tapio Salonen, professor i socialt arbete, som över tid har tittat på förutsättningarna för att nå de familjepolitiska målen om en god ekonomisk standard för alla barnfamiljer och om minskade ekonomiska skillnader i hushållen.
Faktum är att om vi använt samma ekonomiska muskler som på 80-talet hade skillnaderna inte varit så stora som de är i dag. Barnbidrag, bostadsbidrag och underhållstöd har inte följt kostnadsutvecklingen i samhället. Till följd av detta har en förflyttning skett, från generella insatser till behovsprövade stöd, och kostnader har därmed flyttats från statlig till kommunal nivå.
I kölvattnet av detta har fler lokala hjälporganisationer vuxit fram, även organisationer som gör business av att hjälpa. De raggar bidragsgivare från företag och privatpersoner som vill göra en god insats och samtidigt köpa sig goodwill. Men som i fallet med Givning People, visar sig att en väldigt liten del kommer fram till dem som har behoven.
Är det en dålig sak att som privatperson eller företag vilja hjälpa? Vi mår bra av att hjälpa andra och belöningseffekten är större då du själv ger, men att gå från en systematisk omfördelning till välgörenhet har sina baksidor.
Länge hade jag själv principen att jag endast skänker till etablerade hjälporganisationer som granskas tillbörligt och att politiskt arbeta för att vi på strukturell nivå ser till att utjämna skillnaderna. Jag menar fortfarande att det är rätt väg att gå. Men på vägen dit är det svårt att blunda för att människor som för mig är bekanta är ensamstående mödrar som inte har råd att ha varma kläder till barnen, då de växer fortare än inkomsten tillåter.
Samtidigt blir den här vägen en fråga om min och din moral, det blir den som avgör vart insatserna görs – inte behoven. Vem missade inför julen föreningen Vilda Kidz tankevurpa om att göra skillnad på barn beroende på föräldrarnas (o)vanor? Var ska gränsen gå?
Ett som är säkert är i alla fall att inget barn har valt sina föräldrar. I en av de lokala grupperna har jag noterat att många av dem som är aktiva i gruppen också är människor som själv inte har mycket att fördela. Det är lättare för den som vet vad det innebär att förstå utsattheten, men är det rimligt att omfördelningen sker mellan dem som har minst?
Den vägen leder dessutom till fler tillfälliga insatser, och det skapar ett tydligt uppifrån/underifrån perspektiv mellan givare och mottagare. Det är en avgörande skillnad på välgörenhet och solidaritet. Nackdelarna ur ett samhällsperspektiv är otvivelaktiga. Fattigdom riskerar att gå i arv. Den som lever i en ekonomisk utsatt familj har större risk för ohälsa, att inte klara grundskolan eller gymnasiet och att därför ha svårt att i vuxen ålder få ett eget arbete och så fortsätter ekorrhjulet.
Vi har precis avrundat årets stora köpfest. Tillhörde du en av familjerna som suckade över att ni även i år hade väl så mycket av allt och fortfarande äter rester från julbordet? Vad sägs om att årets nyårslöfte är att verka för att budgetlyftet 2018 blir ett trendbrott, så att vi på strukturell nivå ser till att färre barn behöver växa upp i ekonomiskt utsatta familjer.