Ett kort farväl till Almedalsveckan

För ett par år sedan hörde jag ett rykte, som jag tyvärr aldrig lyckades få bekräftat: En organisation som skulle ställa ut på politikerveckan i Almedalen brukade alltid boka sina resor i enlighet med sin klimatpolicy.
Men när de räknade på sina resor fram och tillbaka till Gotland visade det sig att det skulle leda till mindre utsläpp att flyga än att ta båten, och var tvungna att bryta mot sin policy; att flyga dit skulle helt enkelt ha sett för illa ut, med tanke på att flygskam och inrikesflyg just då låg högt upp på dagordningen.
Det säger säkert någonting om klimatarbetet – men framförallt säger det någonting om den status som Almedalsveckan har haft, och vad den med åren har utvecklats till; en sorts politiskt skådespel i somrig medeltidsmiljö. 
Det har förstås länge klagats på att veckan är något av ett branschmingel som har tagits över av näringslivet, lobbyisterna och alla som vill utöva någon typ av påverkan – men det har den enbart kunnat bli eftersom den fram tills nu har varit ett stycke rätt lyckad politisk teater trots allt. 
Det har förstås haft sina fördelar. För partierna har Almedalen varit ett tillfälle att sätta en ny riktning för framtiden, och kanske nå ut till väljarna under en vecka när det mesta andra står stilla på grund av semestern.
Så fungerar emellertid inte längre den politiska kommunikationen. Partierna är knappast beroende av att de stora redaktionerna ska släppa dit sina kameror för att nå ut, och för den som är intresserad finns det alltid politiska nyheter att ta del av – om inte annat i deras egna politiska kanaler.
Därför är det inte särskilt konstigt att Almedalsveckan har spelat ut sin roll. Så måste det gå med nästan alla traditioner och ritualer – de är bara meningsfulla så länge vi själva fäster någon betydelse vid dem och spelar med. 
Allt fler partiledare har valt att avstå att hålla sina tal, och överlåtit uppgiften till prominenta vikarier, och om jag har förstått rapporterna rätt har veckan inte bara förkortats i år; publiken är betydligt mindre än tidigare, och om politikerna och allmänheten försvinner är det till slut kanske bara lobbyisterna. 
Det låter som en sorts poetisk rättvisa till sist – där kan de gå runt mellan ringmuren och mingla och dricka rosévin, allt medan de försöker lobba in olika förslag hos varandras byråer och spanar efter den offentlighet som flytt.
Vi andra, som fortsätter med det politiska arbetet, kommer däremot att behöva tänka om. Det sägs ofta att det vår tid hela tiden törstar efter är det som är äkta och genuint, och på det här området tror jag verkligen att det är sant.
Det som får folk att tröttna på politik är känslan av att det i första hand är ett skådespel, som ligger långt ifrån den verklighet som de själva lever i och ser; det är fraser, det är höga tonlägen och det är statistik man använder till att slå varandra i huvudet med.
Sådant kanske fungerar från en talarstol – men frågar du mig så kommer nästa generations partiledare att behöva tala till människor i ögonhöjd, rakare och betydligt mer direkt.
Det är inte detsamma som spelad folklighet eller populism – tvärtom: Att försöka säga som det är, och att säga det enkelt och rakt på sak, är bland det allra svåraste man kan göra. Det är så lätt att glida in i fraser, i tal och i invanda positioner igen. 
Men den partiledare som gör det får nog finna sig i att ingen till slut orkar lyssna längre – och att han snart står där på torget och bara talar till sina livvakter, lobbyisterna och en och annan uttråkad kommunikatör.