Under söndagen höll Magdalena Andersson för första gången första majtal som statsminister och partiledare för Socialdemokraterna på Norra Bantorget i Stockholm.
Som tidigare finansminister har hon förstås erfarenhet av det hela sedan tidigare – men förutom att det alltid finns en sorts särskilt sken över den första maj, fanns det faktiskt också annat som bidrog till att göra just detta till en särskild händelse.
Detta var den första gången arbetarrörelsen firade första maj tillsammans på allvar efter att i två år ha varit tvungna att ställa in alla fysiska demonstrationer på grund av pandemin – men det råkar också vara så att Andersson håller sitt första majtal som ordförande under ett valår.
Till det bidrar den känsla som just nu genomsyrar allt både inom och utanför politikens värld – att vi just nu lever i en dramatisk tid med en orolig omvärld, där de beslut som fattas i Sverige faktiskt har en viktig roll att spela i gestaltandet av den gemensamma framtiden.
En ytterligare faktor som spelar in – och som många under de senaste månaderna faktiskt tycks ha glömt eller börjat ta för givet – är att det faktiskt var den allra första gången som en kvinnlig statsminister höll tal till den samlade arbetarrörelsen.
Det är sannerligen på tiden – men just eftersom det dröjt så länge är det inte bara en liten sak eller ett stycke identitetspolitik. Det är en händelse som med en smula perspektiv faktiskt är historisk inte bara för arbetarrörelsen, utan för hela Sverige.
Med allt detta som bakgrund levererade Magdalena Andersson för dagen ett starkt tal, med fokus på enighet och jämlikhet inför årets valrörelse och i de dramatiska tider som vi lever i nu.
En hel del av tidningsrubrikerna kommer förstås att handla om det förslag som statsministern presenterade att Socialdemokraterna går till val på i höst – på ett permanentande av den förstärkning av A-kassan som har rått under den pågående pandemin.
Det är ett klokt och rimligt förslag, som kommer att underlätta för människor att gå mellan jobb på en arbetsmarknad i förändring, och som med de ekonomiska utsikterna i åtanke riskerar att förbli turbulent ännu en tid.
Det är också en tydlig signal om att Socialdemokraterna går till val på att föra socialdemokratisk politik – vilka kompromisser som än har varit nödvändiga under den gångna mandatperioden, så ska det vara tydligt att en röst på socialdemokraterna inte bara är en röst på ett bättre Sverige.
Det är också en röst på ett mer rättvist och ekonomiskt jämlikt Sverige.
Men det jag tog fasta allra mest på i Anderssons debut på första maj var hennes uppmaningar om enighet och politisk samling. Där talar hon inte bara som partiledare för Socialdemokraterna, utan som statsminister för hela landet.
Just nu är det många krafter som vill dra landet isär. Det handlar om påverkan från främmande makt, men också om politisk och religiös extremism inom landet.
Det handlar också om en ekonomisk splittring, som svensk höger vill accelerera. De vill sänka skatterna på kapitalinkomster så att de som redan äger, ska få ännu mer, och ställa människor med olika ursprung emot varandra.
På den punkten var Magdalena Andersson befriande tydlig denna första maj. Socialdemokraterna är en kraft för enighet och trygghet, och för ett land som även i svåra tider håller ihop.
Det kan tyckas som en självklarhet. Det borde det också vara, för fler än Socialdemokraterna och för Magdalena Andersson. Men just nu är det faktiskt ett av de viktigaste politiska uppdragen vi har.