Under påskveckan har det uppstått oroligheter i en rad svenska städer. Bilar har satts i brand, poliser har angripits med våld och stenkastning och den allmänna ordningen har störts.
Upploppen har framförallt ägt rum i invandrartäta stadsdelar, och har sin bakgrund i framträdanden och planerade framträdanden av den danske politikern och provokatören Rasmus Paludan.
Formellt sett är dennes titel partiledare för partiet Stram kurs, ett nyfascistiskt parti på den allra yttersta högerkanten i Danmark som grundats av honom själv.
Det är emellertid en bisak i sammanhanget. Partiet är så marginellt att det trots buller, bång och medieuppmärksamhet vare sig lyckades komma in i det danska Folketinget i det senaste valet eller utövar något meningsfullt inflytande på någon sida om sundet.
Därför bör Paludan snarare än som politiker i själva verket snarare beskrivas som en i raden av de politiska provokatörer som drar uppmärksamhet till sig genom så grova uttalanden och aktioner som möjligt.
Så har det för Paludan knappast varit ett problem att han har dömts för hets mot folkgrupp i Danmark, att han har blivit påkommen med att sexchatta med minderåriga i partiets ungdomsförbund eller han för snart två år sedan nekades inresa i Sverige för att genomföra manifestationer.
Tvärtom är det just sådana saker som har gett honom den megafon som han talar med – att väcka anstöt är hans själva livsluft, och hans allra viktigaste sätt att göra detta har de senaste året varit att organisera offentliga bränningar av islams heliga skrift koranen.
Det är just detta som lett till de senaste dagarnas upplopp i Sverige – och ilskan mot Paludan har även förts över till en ilska mot polismyndigheterna, som i enlighet med sitt uppdrag har beviljat de tillstånd han sökt om för sina manifestationer.
Detta är också det som gör upploppen så avskyvärda och som gör dem till ett allvarligt problem för vårt demokratiska samhälle.
Att polismyndigheten ger honom tillstånd att bränna koranen betyder inte att den delar hans värderingar, utan att de står upp för det demokratiska samhälle där även motbjudande och meningslösa politiska handlingar faktiskt är skyddade av lagen.
Upploppen är ett tecken på att vi fortfarande har en lång väg att gå i integrationsfrågan – men kanske framförallt att det finns sårbarheter i vår politiska kultur, när den fortfarande kan manipuleras av en så simpel provokatör som Rasmus Paludan.
Därför är det viktigt att justitieminister Morgan Johansson och statsminister Magdalena Andersson (båda S) redan har uttalat sig med stor skärpa och tydlighet, och fördömt både upploppen och angreppen på ordningsmakten.
Ett angrepp på en uniformerad polis är fullständigt oacceptabelt. Alltför ofta betraktas ordningsmakten – framförallt av extrema politiska grupperingar – som en aktör bland alla andra, som på egen hand driver en egen agenda.
Så är emellertid inte fallet. Polisens uppgift är – och det gäller särskilt i politiska sammanhang – enbart att se till att de överenskomna lagarna och spelreglerna följs, och att de gäller alla i lika hög grad.
Därför är ett angrepp mot en polis inte enbart ett angrepp mot en människa av kött och blod, som samma morgon har vaknat och gått till sitt arbete för att utföra det efter bästa förmåga.
Det är också ett angrepp på en representant för hela vår demokratiska samhällsordning. Det kan aldrig rättfärdigas, och det får aldrig accepteras – oavsett hur anstötligt någon annan har betett sig dessförinnan.