Förra hösten var det kaos för Socialdemokraterna i Luleå. Tidigare kommunstyrelseordföranden Niklas Nordström (S) avgick hastigt och ny efterträdare skulle väljas. Valberedningens förslag var Kent Ögren (S), ett val som förvisso inte kunde kallas förnyelse - snarare hjälp från en veteran. Men tanken var nog att Ögren hade kunnat bidra med lite stabilitet i ett svårt läge för S.
Utmanade gjorde Lenita Ericson (S), som varit vice kommunstyrelseordförande under tiden med Nordström vid rodret. Ericsons kampanj kan på många sätt ifrågasättas, då hon bland annat uttryckte att uppdraget var ett naturligt steg för henne och meddelade att hon inte var intresserad av att fortsätta som vice om partiet sa nej till henne som ordförande.
Ledarskap är lagbygge. Man kan inte räkna med att få ordförandeuppdraget bara för att man varit vice tidigare. Precis som att alla på en arbetsplats inte passar som chefer men ändå är viktiga för att maskineriet ska gå ihop. Därför finns det rimlig kritik mot Ericsons motivering till sin kandidatur förra hösten.
Samtidigt är det rätt och riktigt att demokratins gång ska vara sådan att du ska kunna ställa upp till val för ett uppdrag även om du inte föreslagits av valberedningen. Valberedningar kan bereda val fel, missuppfatta stödet för den ena eller den andra kandidaten, och alla har lov att säga emot och ställa upp ändå.
Det gjorde också Ericson, och vann. Då är det också partiets uppgift att sluta upp bakom henne, även om man personligen röstat på en annan kandidat. Allt annat skadar partiet och den demokratiska ordningen. Men samtidigt är det också upp till den som vunnit striden att vara ödmjuk inför att många kommer att vara missnöjda. Således blir innebörden av ledarskapet uppdraget medför att särskilt se till att vara lyhörd för kritik.
Under tisdagen meddelade Lenita Ericson att hon avgår. I ett inlägg på Facebook beskriver hon att partiets verkställande utskott ifrågasatt henne och försökt kringgå henne på ett sätt som hindrar henne från att verka som ledare. Det här får mig att tro att Ericson missuppfattat vad ledarskap innebär. Att vara ledare är inte att bestämma, det är att vara rösten för hela partiet man har bakom sig. Om detta parti är splittrat måste man först göra vad man kan för att lappa ihop denna splittring, innan man kan agera på egen hand. Det är ledarskap.
Jag vet inte hur Niklas Nordström var som ledare inom den socialdemokratiska gruppen i Luleå kommun, men jag tror många utomstående fått intrycket av att det var något av en ”one man show”, särskilt då det framför allt var Nordström som fick uttala sig om olika mindre populära beslut som fattades. Kanske är det från den smala bilden Ericson fått sin uppfattning av vad ledarskap är?
Ledarskap är även att göra det bästa av situationen när det inte blir som man tänkt. Och att, om man väljer att avgå, då göra det utan att hälla ytterligare bensin på en redan brinnande konflikt. Nordströms avgång var inte optimal. Partiet hamnade i något av en kris. Ett år senare verkar hans efterträdare hamnat i samma hjulspår.