Detta är ingen förhandling – utan ett cyniskt spel

Under tisdagen publicerade Turkiets president Recep Tayyip Erdogan under eget namn en artikel i den ansedda tidskriften The Economist. I den upprepade han de påståenden om Sverige som enligt honom gör ett svenskt och ett finskt medlemskap i Nato till en säkerhetsrisk.
Det är påstående och krav som skiftar från direkta osanningar till medvetna vantolkningar och rena orimligheter. 
Att den svenska regeringen skulle medverka till att stödja terrorism är ett påstående som är så befängt att det knappt är lönt att bemöta – särskilt när det i detta fall handlar om politiska organisationer som vi bedömer på samma sätt som resten av den Europeiska Unionen, och som dessutom varit västvärldens främsta allierade i kampen mot den verkliga terrororganisationen IS. 
Sveriges motvilja mot att exportera vapen till Turkiet – som dock i motsats till vad Erdogan hävdar inte är något embargo – handlar om en legitim oro för vad dessa vapen skulle kunna användas till. Det är en oro som blir än mer befogad med tanke på att Erdogan i just dessa dagar vägrar att utesluta ett nytt militärt ingripande i norra Syrien. 
Till sist återstår det mest barocka kravet av dem alla – det att Sverige ska utlämna politiska flyktingar till Turkiet, därför att de av den turkiska staten felaktigt har stämplats som terrorister. På det kan svaret faktiskt sammanfattas i ett enda ord, och det ordet är ”nej.”
Av denna absurda kravlista finns det bara en slutsats att dra – det här må vara en förhandling, men den handlar absolut inte om det Turkiet påstår sig att kräva. 
I stället spelar Ankara ett spel som enbart i förbifarten har med Sverige och någonting som Sverige är förmögna att göra. 
I stället är det ett spel som är avsett för två olika publiker. Å ena sidan för den inrikespolitiska – om ett år är det val i Turkiet, och Erdogans ställning har under de senaste åren gradvis blivit allt svagare. 
Med en ekonomi i sönderfall är han i desperat behov av att visa upp framgångar och sprida bilden av sig själv som en betydande statsman på hemmaplan – därför bröstar han upp sig, och ser till att ställa dessa krav så högt och så ljudligt som bara möjligt.
Den andra publiken för Erdogans uttalanden finns inte heller i Stockholm, utan snarare i Washington och de övriga Nato-ländernas huvudstäder. 
Där är budskapet att Turkiet vägrar agera dörrmatta för resten av alliansen, och att landets stöd alltid kommer att vara villkorat med eftergifter för landets intressen.
Vad dessa intressen kan vara är omöjligt att veta säkert – det kan handla om vapenallianser, eller om en ökad förståelse för landets säkerhetspolitik i de östra delarna av landet. 
Oavsett vilket finns det ingenting Sverige eller den svenska regeringen kan göra för att tillfredsställa den turkiska regeringens krav – och det bör man inte heller göra.
Därför är den linje som regeringen har valt i förhållande till de turkiska kraven klok – å ena sidan är man noggrann med att peka ut de felaktigheter som finns i de turkiska kraven, men å andra sidan är man också noggrann med att vrida ner temperaturen i konflikten och se till att så lite som möjligt av den sker i offentligheten. 
Det är som Magdalena Andersson sade vid en pressträff i Bryssel under måndagsnatten: ”Det är bättre att förhandla i förhandlingsrum snarare än via media.”¨
För svensk del finns det ingenting annat att göra än att ha tålamod – och i varje ögonblick vara trygg och tydlig med att det inte existerar en värld där vi kommer att gå med på något av Turkiets orimliga krav.