Under söndagen hölls det val i Finland – och när rösterna var räknade stod det klart att landets socialdemokrater under statsminister Sanna Marin ser ut att förlora regeringsmakten.
Det var emellertid ett val som såg ut som en seger och en förlust på en och samma gång – precis som i Sverige i höstas gick Socialdemokraterna själva framåt, medan de gröna och mitteninriktade koalitionspartierna tappade för mycket för att möjliggöra en fortsatt regeringsbildning.
I stället kommer Samlingspartiet – Finlands motsvarighet till de svenska Moderaterna – att få i uppdrag att bilda regering, och kommer sannolikt att göra det med de nationalistiska Sannfinländarna.
Även detta är i likhet med Sverige – och det går inte att komma ifrån att detta sätter fingret på en öm punkt för den nordiska socialdemokratin.
I Norden har de stora socialdemokratiska partierna valt sig vid att åtminstone ha ambitionen att vara statsbärande på egen hand, och som en konsekvens av det ofta kommit att fungera som något av ensamseglare; man tar hjälp där man behöver det, men i första hand är ambitionen att styra så mycket på egen hand som möjligt.
Många är de koalitionspartners som genom åren har beklagat sig över svårigheten att bli hörda i samarbete med ett mycket större parti, med större vana att navigera maktens korridorer.
Samtidigt måste vi konstatera att det vid det här laget var mycket länge sedan något parti var i närheten av att ha en egen majoritet, och att inte ens ett parlament med en socialistisk majoritet längre tycks som en särskilt sannolik möjlighet.
Det var möjligt så länge den avgörande politiska striden stod mellan socialister och en rent ekonomisk höger – men sedan den högerkanten har kompletterats och byggts ut med en nationalistisk och konservativ höger i stil med Sverigedemokraterna är alla förutsättningar annorlunda.
Så länge det är så kommer man inte att kunna agera som man har gjort tidigare, och knyta överenskommelser formade efter tillfälliga valresultat och vad som är möjligt att göra för stunden.
Man kommer i stället att behöva söka långsiktiga allierade med vilka man driver ett gemensamt politiskt projekt.
Inom svensk socialdemokrati är det problematiskt av två skäl, som båda har med Vänsterpartiet att göra.
Partiet är absolut nödvändigt för alla tänkbara socialdemokratiska regeringsbyggen – men (S) är fortfarande märkt av valförlusten 2010, som till stor del skylldes på det obekväma samarbetet med (V).
Det andra problemet är att Centerpartiet är en lika nödvändig partner – men att relationen mellan (C) och (V) är präglad av motsättningar och misstänksamhet.
Därför kommer den mellanvalsstrategi som Magdalena Andersson (S) presenterade under förra veckan, och som ska lägga ut det långsiktiga socialdemokratiska svaret på problem i vårt samhällsbygge, att behöva kompletteras med ett omfattande politiskt brobyggararbete.
Det kanske inte finns majoritet för en socialistisk politik i riksdagen just nu – men var övertygad om att det faktiskt existerar en majoritet i befolkningen för ett politiskt program för jämställdhet och öppenhet, som vill värna om välfärden och tar klimatfrågan på det allvar den förtjänar.
Det är ett program som Centerpartiet, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna alla skulle kunna ställa sig bakom – och om det är så att man faktiskt vill se det genomfört, kommer man att behöva vara beredd att svälja en del gamla konflikter och skriva det programmet ihop.
Tiden för de stora ensamseglatserna verkar nämligen vara förbi.
Ensamseglatsernas tid är över och förbi
Det finska valet slutade på samma sätt som det svenska. Av det finns det viktiga lärdomar att dra på båda sidor om Bottenviken.
LEDARE. Sanna Marins SDP gjorde ett starkt val – men förlorade regeringsmakten ändå.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.