Miljöpartiets interna kultur är speciell. Å ena sidan beundransvärd. De vill verkligen leva som de lär. Men det är ett tungt ok att bära i vardagen. Ibland kan man faktiskt behöva flyga, äta kött och köra bil till jobbet. Sverige är ett land med långa avstånd och då passar elcyklar rätt dåligt. Iallafall i Piteå om vintern när det är fem mil till jobbet. Skamma folk för så kallat fel beteende brukar inte heller hålla i längden. Å andra sidan funderar man på hur man egentligen orkar med att vara miljöpartist. Avskydda av både stadsbor och folk i glesbygden. Fast man sitter på trumfkortet världens viktigaste politiska fråga. Utan ett jordklot är det rätt meningslöst att debattera infrastruktur, gängskjutningar och äldreomsorg. Ändå misslyckas de så fatalt.
Per Bolund är den bästa företrädaren MP haft. Tydlig, vänlig och utan pekpinnar. Pragmatisk, lugn och villig att diskutera. Alltid i kostym, aldrig med vandringskängor i riksdagen. Därför är det en stor förlust att han lämnar språkrörsposten. Samtidigt är avskedet också en viktig del av kulturen. En miljöpartist får aldrig någonsin prenumerera på förtroendeposter. Sådant maktmissbruk hör inte hemma hos renlevnadsmänniskor.
Nu har fyra män räckt upp handen och sagt ja till att bli nominerade som efterträdare. Torbjörn Nilsson från Värmland, Daniel Helldén, riksdagsledamot, Magnus P Wåhlin som försöker igen efter att ha utmanat Bolund 2019 och polisen Martin Marmgren som särskilt vill motverka nidbilden av partiet. Tre av dem ställer endast upp under förutsättningen att tvårörsmodellen fortsätter. Knuffa bort en kvinna finns inte på kartan. Det där med att leva som man lär.
Åsa Domeij, en viktig person i MP:s historia som fotfolket lyssnar på, förespråkar en enrörsmodell. Det gör även Grön ungdom. Själva idén med två språkrör är att dela på uppdraget. Mer tid till annat och få balans i livet. Återigen det där med att leva som man lär. Men det struntar väljare, media och övriga partier helt i. De vill känna igen partiledaren, både till utseende och personlighet. Budskap och politiska förslag når fram bättre med en person vid rodret. Med två ledare för samma parti säger det sig självt att det blir konflikter. En brinner för samers rättigheter, den andra för tågtrafiken. Partier mår också bra av en viss form av hierarki. Annars blir det mer en diskussionsklubb eller studiecirkel av alltihop. Klart alla partiledare lever under stark press, samtidigt är det en unik erfarenhet. Det går att klara av med rätt stöd.
Ska MP överleva både i EU-parlamentet efter valet nästa år och i riksdagen 2026 måste man prioritera klimatet. Sluta låtsas vara aktivister och ta ansvar för politiken. Miljöfrågan har alla möjligheter att bli en kioskvältare. Men då får den inte bli för teknisk. Klimat för vanligt folk går att fixa med breda lösningar. Subventionering av elbilar var ett utmärkt exempel.
I september kliver MP in i medelåldern när de fyller 42 år. Då är det hög tid för att kamma till sig, knyta slipsen och lämna näverskorna hemma. Visa vad man går för som ett seriöst alternativ väljarna inte hånskrattar åt. Potentialen finns ju där. I januari nästa år har Märta Stenevi varit språkrör i tre år. Det bästa är om hennes sista tid som rör blir på egen hand. Sedan skulle Lorentz Tovatt göra sig bra som hennes efterträdare. Rör inte till det i onödan.