Det går inte att komma ifrån att resultatet i det ungerska valet, som hölls i söndags, var en tung besvikelse. Den sittande Fideszregeringen under Viktor Orbán kommer inte bara att sitta kvar, utan också behålla den kvalificerade majoritet i parlamentet som låter partiet ändra landets grundlagar efter eget gottfinnande.
Jag har själv haft förmånen att i perioder under de senaste åren bo och arbeta i Ungerns huvudstad Budapest, och kunde under valvakan inte låta bli att tänka på och lida med alla de ungrare som skulle ha önskat en annan framtid för sitt land.
De finns nämligen – de är många, och de har i många fall också arbetat hårt för att få till ett maktskifte och ge den parlamentariska demokratin ytterligare en chans att rädda sig själv.
Så blev inte fallet, och på många sätt erbjuder det politiska landskapet i Ungern just nu en postapokalyptisk syn: Regeringen har etablerat fullständig kontroll över valsystemet, över rättsväsendet och över medielandskapet.
När Fidesz för valkampanj gör de det inte bara med frivilliga valarbetare och med annonser finansierade av partiets omfattande krigskassa – de gör det med såväl de statliga som de privata medierna och med medel, knep och finter från i stort sett varje del av den statliga byråkratin i ryggen.
Det är ett klassiskt mönster som vi känner igen från andra enpartistater, där gränsen mellan regeringsparti och stat har suddats ut till den grad att ledarens makt utgår från kontrollen av den egna rörelsen, snarare än från en bredare folklig representation.
Om demokrati i vår mening av ordet handlar om att samla stöd och bygga koalitioner, så handlar den i Ungern om en sorts majoritetens diktatur över minoriteten, och om att samla tillräckligt mycket stöd för att cementera regeringens fortsatta maktinnehav.
Att ett sådant system leder till omfattande korruption och lämnar väljarna desillusionerade och utan tro på möjligheten till förändring behöver knappast tilläggas.
För att bryta denna trend vidtog oppositionspartierna inför detta val en unik åtgärd. I stället för att gå till val var och en för sig, samlade de sig till primärval för en gemensam lista kandidater.
Alla jämförelser kommer att vara haltande och otillräckliga, men det är som om Sverigedemokraterna, Centern, Miljöpartiet och Liberalerna skulle ha bestämt sig för att lägga alla sina meningsskiljaktigheter åt sidan, och gå till val ihop.
Inte heller det lyckades dem – och det betyder att Ungern måste tjäna som ett varnande exempel. Demokratin är en känslig planta, som tar tid att driva upp. Men den är faktiskt inte särskilt svår att begränsa eller riva ner, och oftare än inte kommer hotet mot den inifrån – från partier som själva påstår sig vilja skydda och värna om den.
Här i Sverige lyfter Sverigedemokraterna inte sällan upp Fidesz som en förebild och ett föregångsland. Det borde få deras väljare att tänka till, och fråga sig om det verkligen är ett land som Ungern som de vill att deras barn ska växa upp och leva i.
Naturligtvis kommer utgången av det ungerska valet också att få internationella konsekvenser – Orbán har av många kallats för Rysslands man inom EU, och landets konflikter med Bryssel kommer att bli allt djupare och alltmer förbittrade.
Det är emellertid frågor som får vänta till en annan dag. Dagar som den här kan vi bara känna sorg över den återvändsgränd den ungerska demokratin har gått in i, och fråga vad vi själva kan göra för att förhindra att en sådan utveckling skulle äga rum även här.