Det är valår i år. Redan nu mäts opinionen, vilket parti som ökar eller minskar mest, vilken den populäraste ministern är, eller partiledaren, även vilka frågor som är viktigaste för väljarna och vilket parti som ”äger” dessa frågor. Jag vet mycket väl att mitt eget parti och samtliga andra följer detta mycket noga och lägger upp strategier för att möta upp dessa mätningar.
Tänk om det också är så att just detta påverkar människors syn på politiken? Att politik inte handlar om att hitta lösningar, utan ”bara” om att vinna opinionen och mer makt till sig och sitt parti. Att hur vi berättar om de politiska skillnaderna, de ideologiska och de sakpolitiska, påverkar tilliten till det demokratiska systemet lika mycket som den faktiska effekten av den?
I dagarna rapporteras om stormningen av Kapitolium. Jag tror att det var många med mig som hade den där overklighetskänslan som uppstår vid omvälvande händelser, och även om jag medger att jag efter åren med Trump inte borde ha varit så överraskad. En av de stora demokratierna, ett land som har sådant inflytande över världen, att deras parlament stormas och intas av en beväpnad mobb och får de förtroendevalda att barrikadera sig. En demokratisk kollaps, där det under 4 års tid friskt eldats under demokratiförakt och tillitsbrist.
Jag blev faktiskt än mer förvånad över hur en del inflytelserika personer i Sverige var så snabba med att förminska det som faktiskt hände. Det oroar mig nästan än mer, för det innebär med stor sannolikhet att de också blundar för det som kan påverka utvecklingen i vårt eget land. Det ligger an på alla som influerar politiken, och de politiska partier som inte vill bygga sitt styre på en grund av tillitsbrist och misstro mot demokratin att ta detta på största allvar, att inte hänfalla till populism. Det är frestande, för media i klickvänliga rubriker och för politiken med tjuvnyp i den politiska debatten. Men det ligger också an på den som inte aktivt deltar att inte blanda äpplen och päron. Demokrati är att vi har möjlighet att ha olika idéer om samhällsbygget. Ändå sedan retoriken blev en konstart har upplägget varit att både berätta om sin ide och bemöta motståndarens. Det är en del av dealen - inte en sandlåda.
Här kommer några varningstecken att hålla utkik efter, i ett intensivt valår.
Nummer ett: Låter det som en enkel lösning på ett svårt problem, eller samma lösning på alla problem – då är det inte lösningen utan med största sannolikhet att utslag av populism.
Nummer två: Hat, hot, mot politiker, journalister, myndigheter är inte samma sak som att vara av en annan åsikt och att ha ett kritiskt förhållningsätt.
Nummer tre: Vad baseras åsikten på? Känslor är inte fakta.
Jag önskar mig ett valår som har engagerade medborgare, förtroendevalda med respekt för sina meningsmotståndare och en medial rapportering som tillåter mer djuplodande svar än de valdebatter som är mer konstruerande som politisk retoriksport, än för att ge svar på relevanta frågor.
För i slutändan är den viktigaste frågan:
Vem har ansvar för demokratin?
Demokrati är inte kravlöst, ansvar ligger förstås på politiker, på media, på samhällets institutioner men också på dig och mig. Låter vi som medborgare ”någonannanismen” styra så kan vi inte heller ta för givet att leva i ett land där parlamentet inte stormas, eller där vi har möjligheten att själva kandidera och rätten att välja våra företrädare.