En tågsmocka i ansiktet på en sörlänning

Karina Cubilla om resan upp till Piteå, och hur omedvetna sörlänningar är om den undermåliga infrastrukturen i norra Sverige.

Karina Cubilla

Karina Cubilla

Foto: Christoffer Markström

Krönika2020-03-05 05:00
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Genom en ledarskribentutbildning har jag erbjudits möjligheten att praktisera på Piteå-Tidningens ledarsida. En sådan ynnest att få åka ifrån Stockholm, se och uppleva något annat. Min flytt till huvudstaden var ett nödvändigt ont i jobbsammanhang och bara tanken av att få en paus från hetsen fick mig att känna innerlig tacksamhet. 

Med mer förväntan än faktisk kunskap om Pite älvdal kastade jag mig över de informationsmail jag fick. Piteå-Tidningen täcker fyra kommuner, vi ska under min tid här besöka dem alla och jag fick på förhand veta om vilka heta diskussioner som upptog PT:s läsares tankar. 

För att ta mig upp till Piteå blev jag uppmanad att boka flyg för “tågförbindelserna är inte de bästa”. Som den aspirerande miljöhjälte jag ändå är surfade jag in på SJ:s hemsida och upptäckte att tågförbindelser till Stockholm inte bara är dålig, den finns ju inte ens. Hur kan det vara möjligt? 

Att det inte går tåg är ingen nyhet för befolkningen i Piteå men min okunskap vittnar egentligen om annat, nämligen hur lite gemene person i södra Sverige faktiskt vet om norra Sveriges infrastruktur. För mig var det självklart att kunna ta sig från A till B när behovet finns men bevisligen är verkligheten en annan för bosatta i denna landsdel. 

Infrastrukturprojekt är krångliga att få igenom och desto krångligare att kommunicera kring. Nejsägare kallar inte sällan snabbtåg för samhällsekonomiska förluster. De är administrativt tunga processer som kräver statlig inblandning och tyvärr inget partier vinner några val på. Men hur mäter man förlorade samhällen? Folk vallfärdar inte direkt till denna region som det ser ut idag. 

För hur mycket jag än hatar att behöva tränga mig in i tunnelbanevagnen under rusningstrafik för att avnjuta en 19 minuter lång färd till Stockholms central, inklämd ihop som packade sillar, inte sällan med en medresenärs armhåla i ansiktet, så behöver jag i alla fall inte oroa mig för att den där vagnen inte ska komma. 

Söker jag ett jobb i grannkommunen kan jag ta för givet att jag kan ta mig dit, även på kvällar och helger. Jag behöver inte ha bil och utstå häcklande från världsfrånvända klimatindividualister, jag kan räkna med det gemensamma för att ta mig runt och fram. 

Banbygget häruppe är en förutsättning för att nå målet om ett fossilfritt Sverige 2045. Det skulle med det i åtanke vara klädsamt för klimatkämpar i hela landet att propsa för Norrbotniabanan, för här uppe har folk tröttnat på att hoppas. Bygget går plågsamt långsamt men jag hoppas att det möjliggörs för praktikanter i tidigare närtid. Kanske kommer en och annan också då välja att bo kvar.