Att säga att de dagar vi lever igenom just nu är historiska är en underdrift. Just nu sker dagligen dramatiska förändringar som tidigare har tagit årtionden, om de överhuvudtaget skedde alls.
Under en presskonferens på söndagskvällen meddelade statsminister Magdalena Andersson (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) att Sverige kommer att fortsätta att bistå Ukraina – och nu också göra det med av vapen.
Det är första gången Sverige gör något sådant sedan vårt omfattande stöd till Finland under det finska vinterkriget för mer än åttio år sedan, och på presskonferensen uttryckte sig statsministern på ett sätt som påminde om de mörka tider som var då: ”Ukrainas sak är vår.”
Det är viktigt att komma ihåg att alla de svenska besluten kommer att ställas inför riksdagen, sker på begäran från Ukraina och efter noggrann samordning med våra europeiska samarbetspartners.
Ingen kan väl tvivla över det moraliskt riktiga i att bistå Ukraina med vapen just nu – men det är också riktigt som försvarsministern säger att biståndet framförallt kommer med tanke den svenska säkerheten i åtanke; det är ett bidrag till ett Europa som alla, även svenskarna, kan leva säkrare i.
Det är också viktigt att understryka att Sverige även trappar upp det humanitära biståndet och gör allt man kan för att förhindra att kriget blir en värre humanitär katastrof än det redan är.
Men det är inte bara i Sverige som det just nu sker kursändringar och omkastningar som bara för en kort tid sedan tycktes otänkbara.
Den Europeiska Unionen har inom loppet av några få dagar bestämt sig för att skänka vapen till en tredje nation för första gången i historien, stängt sitt luftrum för samtliga ryska flyg samt infört ytterst kraftfulla ekonomiska sanktioner mot Ryssland.
Detta är samma union som nyligen, under en brinnande pandemi, till en början verkade vara fullständigt oförmögen att enas om gemensamma reseregler och ägnade sig åt en omfattande vaccinnationalism.
Då ska vi inte ens nämna hur komplicerade förhandlingarna inför den europeiska långtidsbudgeten var – men ställda inför ett yttre hot som saknar motstycke i unionens historia, har EU-länderna också svarat upp med nästan lika unik enighet.
I Tyskland har de tyska socialdemokraterna övergivit de principer som styrt relationerna med Ryssland ända sedan Willy Brandts tid som förbundskansler. De höll genom tjugo år av kallt krig och Berlinmurens fall – men nu är de borta, och Tyskland redo att stå upp emot Ryssland på allvar igen.
Det signalerar de bland annat genom en omfattande militär upprustning – i Tyskland ska försvarsutgifterna hädanefter uppgå till två procent av statsbudgeten, i linje med vad de lovat i samband med sitt NATO-medlemskap.
Det är något amerikanska presidenter har uppmanat dem att göra i årtionden – om den saken må Donald Trump ha ropat högst, men han var sannerligen inte först. Nu tycks det ironiskt nog som om Vladimir Putin lyckas driva fram den tyska upprustning som amerikanerna har krävt, men han själv har fruktat.
Så skulle listan kunna fortsätta länge till – men mitt i allt det dramatiska som sker just nu, gäller det att hålla huvudet kallt, och fortsätta att noga överväga vår kurs och våra säkerhetspolitiska alternativ.
Den som vill forma framtiden kan inte låta sig styras av det som händer precis just nu – och i Sverige och Europa får vi aldrig glömma att det vi egentligen strävar efter aldrig är att någon ska vinna ett krig, utan att vi alla ska få leva i en värld där det inte finns några krig.