Avslagen på sjukrivningarna börjar äntligen minska rapporterar Sveriges radio, som konsekvens av en rad politiska beslut. Det har minst sagt varit svårförhandlat i en riksdag med högermajoritet. Viljan att hålla kvar vid idén att för generösa system orsakar för långa och för många sjukskrivningar är stark hos högern. För regeringen är dock självkritik på sin plats, det fanns en naiv inställning vid maktskiftet 2014, där förväntningarna på regleringsbrevens effekt var för stora. Det har krävts lagstiftning för att förändringen skulle ske, priset för den fördröjningen har betalts av några av samhällets mest utsatta.
Målet är självklart att människor ska komma tillbaka till arbete, men alla kommer inte ha den möjligheten och har därför små eller inga förutsättningar att förbättra sin livsinkomst. Den som lider av en åkomma som inte går att åtgärda ska inte ”straffas” med att ha en så låg inkomst att den måste välja mellan att ha råd med sondmat eller hjälp att duscha som en bekant till mig tvingats göra. Därför har höjningen av sjuk och aktivitetsersättningen varit ett viktigt beslut, och för att den inte ska urholkas bör den indexeras i framtiden.
Det finns mer att ta tillvara på i den utredning som regeringen mottagit.
För idag tvingas den med långvarig nedsättning allt längre bort från samhället, de riskerar att förlora sin ekonomiska trygghet och betraktas som arbetsför om den har ett ideellt engagemang. Det är stor skillnad på att kunna göra insatser när kroppen tillåter jämfört med då arbetsgivaren kräver det, men till det tycks ingen hänsyn tas. Samtidigt som de ideella insatserna är viktigt för samhället, är de också en friskfaktor för den med långvarig nedsättning. Ett system som tar människor längre bort från samhällsgemenskapen är inte ett fungerande system. Ska vi i realiteten minska sjukskrivningarna måste vi gå från att vältra över ansvaret på individen till att titta på samhället och systemen. Varför finns det tex en ”överrepresentation” av kvinnor med psykiatriska sjukdomar som är ”mitt i livet”?
Den återkommande analysen att det är kvinnor med orealistiska förväntningar som är problemet. Men är det orimligt att ha ett jobb, barn, ta hand om sin hälsa och ha fritid? Det mest rubbade med det resonemanget är att NÄR man ska rehabiliteras, från dessa många gånger ”osynliga” sjukdomar så är det just dessa saker man trycker på för att kunna bli en frisk och sund människa. Att systemet som det är designat idag dessutom skapar stress och oro som gör att rehabiliteringsinsatserna motverkas är ett enormt resursslöseri.
Det finns tveksamheter med att samköra register mellan myndigheter, men jag skulle vilja att regeringen tittar på saker som: hur många av dem som befinner sig i långvariga sjukskrivningar har barn som har särskilda behov? Föräldrar som många gånger utöver en utmanande vardag får kämpa med att få rätt hjälp till sitt barn. Hur många har åldriga föräldrar som behöver extra stöd, som ännu inte är berättigade till hemtjänst? Etc.
Jag tror nämligen att vi har ”systemfel” som vi kan åtgärda med politisk vilja.
I onsdags började ytterligare några av de beslutade förbättringarna gälla, och jag vågar äntligen tro på att vi är på väg att ta tillbaka den demokratiska styrningen och steg för steg renovera en viktig del av den svenska välfärdsmodellen.