En seger fick Vänsterpartiet att förlora valet

När såväl den interna som externa kritiken mot Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiets övriga ledning är det värt att minnas att hennes partiledartid faktiskt började med vad som måste beskrivas som en stor och berättigad framgång för henne och hennes parti.
Den misstroendeförklaring som partiet i juni förra 2021 valde att tillsammans med den samlade oppositionen rikta mot Stefan Löfvens (S) regering var nämligen inte bara ett drastiskt brott mot partiets traditionella inställning till Socialdemokraterna – den var också ett rimligt och befogat steg att ta.
Det kan låta märkligt att den bedömningen ska komma från en socialdemokratisk ledarsida – men faktum är att Januariavtalet hade placerat Vänsterpartiet i en position som var absurd; de skulle behandlas som en paria, samtidigt som deras röster var nödvändiga i varenda viktig omröstning för regeringens del.
I den situationen valde (V) att agera tydligt, rimligt och konsekvent, och dra upp ett par röda linjer som inte fick korsas för att partiet skulle ge sitt fortsatta stöd till regeringen.
Marknadshyror var en sådan röd linje – och när den var på väg att korsas valde partiet att sätta kraft bakom orden. 
Det må ha irriterat en hel del socialdemokratiska företrädare, men det var också en signal till i första hand Centerpartiet om att man faktiskt inte kan äta upp kakan och ha den kvar på en och samma gång.
På sätt och vis tycks det dock ha varit just denna framgång som blev partiets black om foten i den kommande valrörelsen – övertygelsen om att de hade vinden i ryggen, och bara hade att fortsätta rida på den våg deras dramatiska beslut hade skapat.
I stället för att framhäva de frågor som varit centrala för partiet de senaste årtiondena – feminism, klimatpolitik och antirasism – valde man att fokusera på att nå nya väljare, utan att riktigt ha ett tydligt budskap för att göra det.
På de flesta vänsterpartistiska valaffischer jag såg fanns det inte ens något budskap – det var bara en stiliserad bild av partiledaren och hennes namn.
Det dög inte i en valrörelse som präglades av kristider, hårda frågor och tuffa prioriteringar – och den som ville vara elak skulle kunna säga att vänsterpartiet ännu en gång föll på sin egen idealism, men den här gången av en ny och mer individcentrerad art.
Därför vore det i nuläget – om inte tidigare – bra om partiet nu kunde ställa sig frågan vad det egentligen som genererade den våg av framgång och sympati som de fick med sig i samband med misstroendeförklaringen 2021.
Var det verkligen att de vågade stå på sig och fatta ett obekvämt och stökigt men i högsta grad symboliskt beslut, som de verkar ha tolkat det?
Eller var det kanske inte snarare att de gjorde klart för sig själva och för hela väljarkåren att de är ett parti med en ideologisk kärna som de inte är beredda att kompromissa med, utan faktiskt värderar både sina egna löften och det som sker i samhället runtomkring dem?
Det finns utan tvekan ett utrymme för Vänsterpartiets politik, och ska man döma av opinionsmätningarna finns det också ett starkt sug efter att få se den genomförd på ett område som vinster i välfärden. 
Deras problem är att det är alltför få som litar på att de har sammanhållningen, konsekvensen och kompetensen för göra verklighet av den. 
Det är just det de borde fokusera på – i stället för att försöka byta ut sin väljare eller sin ledning för den delen. Sympati är nämligen någonting som kommer och går – men förtroende kan bara byggas av väldigt hård och väldigt tydligt arbete under väldigt lång tid.