En röst för Ukrainas oberoende och självständighet

Att Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba kommer på besök till Stockholm för att träffa den svenska regeringen är någonting som ett vanligt år inte skulle väcka vidare mycket rubriker och uppmärksamhet. 
Nu är detta som vi alla inte vet något vanligt år, och Ukraina är just nu inget vanligt land – sedan den 24 februari i år är landet inbegripet i en kamp för sin självständighet och överlevnad efter den ryska invasionen, och Sverige har lovat att stödja landet och stå vid dess sida så länge det behövs.
Det var ett löfte som förnyades och fördjupades under ministermötet på måndagen, då statsminister Magdalena Andersson (S) aviserade ytterligare svenskt stöd som uppgår till en miljard kronor; det ska både gå till att rusta Ukraina militärt och till att stötta nödhjälpen och den återuppbyggnad som går att påbörja.
För Ukrainas del handlade det om att tacka för det stöd man redan har fått, men också att fästa uppmärksamhet på att man fortfarande behöver mer; för att de ryska trupperna ska kunna tryckas tillbaka kommer man att behöva mer vapen, och det är en förfrågan Sverige måste vara beredda att besvara.
Men vi ska inte göra det ensamma, utan tillsammans och i nära koordination med våra europeiska och amerikanska allierade. Det är viktigt att stödet är noggrant och precist avvägt så att det kommer till största möjliga nytta utan att dränera vår egen försvarsförmåga i en viktig tid av kapacitetsförstärkningar. 
Men det finns också ytterligare en anledning till att Sverige just nu är en särskilt viktig samtalspartner för Ukraina. Det är att Sverige i början av nästa år tar över det roterande ordförandeskapet i den Europeiska Unionen, som Ukraina strävar efter att gå med i. 
Det är en ambition som vi bör göra vårt bästa för att uppmuntra – samtidigt som den måste äga rum i en sorts ständig balansgång. Det är nämligen inte möjligt för Ukraina att gå med i EU just nu, och det beror inte enbart på det pågående kriget.
Ukraina är ett land som under många år har varit plågad av omfattande korruption och av en turbulent inrikespolitik, och vi har redan sett vad regeringsskiften i länder som Ungern och Polen har kunnat göra för skada för unionens sammanhållning och trovärdighet. 
Allting måste komma i tur och ordning – militärt stöd kan ge förutsättningarna för en hållbar fred i Ukraina. Det gör det i sin tur möjligt att bidra till en omfattande återuppbyggnad, och till trovärdiga reformer som gör Ukraina till en möjlig medlem i EU.
I ljuset av det ser man också att den svenska politiken gentemot Ukraina oundvikligen kommer att påverkas av vilken regering som kommer att tillträda efter valet.
Moderaterna och Sverigedemokraterna vill finansiera sina skattesänkningar med hjälp av neddragningar på biståndsområdet, och det behöver inte sägas två gånger att de tvekar att ta emot flyktingar och hjälpa nödställda i Sverige heller.
De vill att Sverige ska sluta sig inne, och sluta ta ansvar för de problem som finns i vår omvärld – utan att låtsas om att de påverkar oss ändå.
Då har vi inte ens nämnt Sverigedemokraternas historiskt mycket grumliga förhållande till Vladimir Putins Ryssland, och att Jimmie Åkesson inte ens kort före invasionen kunde förmås att välja mellan Putin och Joe Biden.
För att Sverige ska vara tryggt, måste Europa vara tryggt. Ett robust och pålitligt svenskt stöd för Ukrainas självständighet och återuppbyggnad är en nödvändighet för det – och det gäller i synnerhet när vi i vinter axlar manteln som EU:s ordförandeland.