Riksdagsledamot Elsa Widding har varit en tickande bomb sedan hon valdes in i riksdagen i september. En klimatförnekande forskningsskeptiker som dessutom frotterar sig med antivaccinationsidéer var till en början en god idé för Sverigedemokraterna. Lagom populistisk och rubrikvänlig. Widding har ju också civilingenjörsexamen med bakgrund på Näringsdepartementet. Tung och trovärdig för SD som parti. De behöver desperat företrädare som har erfarenhet av Regeringskansliet och dess inre liv. Men att vistas i miljöer där folk ger stöd till konspirationsteorier om förintelsen kanske blev droppen. Iallafall för utbildningsminister Mats Persson (L) som gick ut hårt mot Widding. Just den här kritiken fastnade och hon menar att hon har smutskastats offentligt av Liberalerna. I tumultet var stödet från moderpartiet obefintligt.
Själva riksdagsarbetet har också gått knackigt och i mars petades hon av sitt eget parti från det viktiga miljö- och jordbruksutskottet. En månad senare lämnar hon SD och blir alltså politisk vilde. Hon tänker tjäna de väljare som kryssat in henne i riksdagen med fokus på klimatfrågor. Det betyder drygt tre år garanterad och betald tid i riksdagen till nästa val 2026.
Politiska vildar är ingen höjdare för något parti. Vänsterpartiet kämpade hårt med att motarbeta Amineh Kakabaveh internt. Sedan fick hon ju en riktig vågmästarroll. Stämningen är just nu sådär vad gäller Widding. Jimmie Åkesson har i media krävt att hon ska lämna sin riksdagsplats. Han erkänner också att hon var en felrekrytering. Widding vägrar dock att lägga av, men säger att hon visserligen kommer att rösta i linje med Tidö-partierna. Samtidigt är själva essensen av att vara en politisk vilde att man vid varje omröstning hypotetiskt kan låta alla sväva i ovisshet till sista sekund. Förhandlingsmandatet väger tungt. Kakabaveh behärskade den konsten till fullo.
En huvudvärk för Åkesson som säkert inte glömt hur meckigt det var att ha sin dåvarande egen svärmor som politisk vilde. Dessutom utan knappt någon närvaro i riksdagen. Moraliskt betänkligt absolut, men vildarna bestämmer själva. Inte sällan drivs de av hämndbegär och en sjuklig envishet. Gruppen har vuxit på senare år, men är fortfarande försvinnande få. Partipiskan brukar hålla ordning på de flesta riksdagsledamöter.
Med riktigt jämna block är det klart att statsministern är nervös för vad som kommer härnäst. En vilde kan inspirera fler och snart kan det betyda att regeringen saknar majoritet i riksdagen. Även KD präglas av interna splittringar och det är mycket möjligt att nästa vilde kommer därifrån. Eller varför inte från L, till slut kanske gränsen äntligen nås för någon av socialliberalerna? Det räcker med några tokar, eller i vissa fall sanningssägare, till så är Kristerssons lag bortspolat. Eller får verka under extremt skakiga omständigheter.
Klart det teoretiskt sätt kan hända även oppositionen. Men i breda folkrörelsepartier som Socialdemokraterna och Centerpartiet minskar risken. Där går partiets bästa före allt. SD som ibland har brist på kandidater fastnar i klistret när de tar in någon utan politisk erfarenhet. Det säger sig självt att en utomstående karriärist inte känner samma lojalitet som en som varit med sedan ungdomsåren.
Drygt tre år kvar av mandatperioden. Att Ulf Kristersson sitter kvar som statminister tiden ut blir mer och mer osannolikt.