I en tid av skärpt global konkurrens delar regeringar och ekonomer runtom i världen en och samma mardröm – att vara det land som hamnar på efterkälken, och som genom en självförstärkande spiral av negativa händelser inte längre är förmöget att hävda sig.
Sådant gör att landets företag snart konkurreras ut av sina motparter utomlands, och sådant gör att investeringar som skulle ha kunnat ske inom landet i stället förläggs på en annan ort.
Det innebär färre arbetstillfällen, och det innebär färre skattekronor som går till utbildning, välfärd och nödvändiga investeringar i infrastruktur – och om man väl hamnar efter, blir det allt svårare att komma ikapp igen.
Det betyder inte att ett land ska drivas som ett aktiebolag i konkurrens mot andra länder – men det betyder däremot att ett lands medborgare och näringsliv har en hel del gemensamma intressen, och dem har Sverige historiskt sett varit skickliga att ta tillvara på.
Till stor del är det socialdemokratisk politik vi har att tacka för det – i stället för att utveckla en beröringsskräck med de vinstdrivande elementen i samhället har man drivit en klok och långsiktig näringspolitik, medvetna om att välståndet inom landet aldrig är ett nollsummespel.
Det är i tider av kris som den här insikten är allra viktigast – och det är också då som samhället är tvunget att kliva in och ta en aktiv och ansvarig del i att skydda det som behöver räddas, och göra de investeringar som är nödvändiga för att man inte ska halka efter i framtiden.
Den bransch som har drabbats kanske allra tidigast och hårdast av den rådande ekonomiska krisen är byggbranschen, där många jobb redan har gått förlorade och byggprojekten avstannat som inför en klippkant.
Det är dubbelt olyckligt eftersom det å ena sidan leder till arbetslöshet och kompetensförlust inom branschen, samtidigt som bristen på bostäder utgör en av de största flaskhalsarna för fortsatta investeringar i såväl utbildning som i de industrier som utgör själva kärnan i det svenska näringslivet.
Det är därför Socialdemokraterna i sin skuggbudget lägger fram ett förslag om att Boverket ska kunna bevilja tre miljarder kronor i produktionsstöd till bostäder, som är särskilt riktat till de orter som behöver studentbostäder och sådana där stora industriinvesteringar är på gång.
Det utgör ett klassiskt exempel på tillfälle där statens, medborgarnas och näringslivets intressen sammanfaller – och där samhället faktiskt behöver kliva in, visa vägen och agera. Å ena sidan skulle stödet leda till en tillfällig lättnad för den hårt pressade byggbranschen, och å andra sidan bidra till att rusta Sverige starkare för framtiden.
Det skulle också innebära en ny möjlighet för människor att med trygghet söka sig till de orter där jobben faktiskt finns – och därför är det sorgligt att det inte kommer att bli mer än just ett politiskt förslag i en skuggbudget.
Kanske tjänar det ett politiskt syfte i att tydliggöra skillnaden mellan regering och opposition – men det är en klen tröst när det vi står inför är en ekonomisk politik från regeringens sida som bäst kan beskrivas som passiv och handfallen.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) har medvetet valt att ta ett steg tillbaka, och låta krisen skölja över svenska hushåll, över välfärden och över det svenska näringslivet.
Det kommer att kosta oss dyrt på både lång och kort sikt – och vi kan bara hoppas att det inte innebär att Sverige i detta avgörande läge fortsätter att halka ännu längre efter våra grannländer.