En av de mest debatterade inrikespolitiska frågorna den senaste veckan handlar om hur Sverige ska komma att hantera de dramatiska höjda bränslepriserna som är en konsekvens av den ryska invasionen av Ukraina.
Än så länge råder ingen brist på olja – tvärtom har de oljeproducerande länderna lugnat marknaden genom löften att öka sin produktion, och än så länge har de europeiska länderna inte kunnat enas om att införa sanktioner på rysk olja och gas – men själva möjligheten till störningar på tillgångssidan har fått priserna att skjuta i höjden på ett tidigare oanat sätt.
För Sverige, för svenska företagare och framförallt för svenska löntagare är det här ett problem som regeringen är tvungen att agera emot. De svenska åkerierna opererar redan med pressade marginaler, och för många är bilen allt annat än en lyx – den är en nödvändighet för att ta sig till arbetet eller affären.
Utan dem stannar Sverige – och därför är det en lättnad att finansminister Mikael Damberg (S) redan tittar på hur man ska kunna lindra konsekvenserna av den oväntade prischocken.
Samtidigt måste man vara förmögen att höja blicken – och inse att den rådande situationen liksom behovet av dessa åtgärder i själva verket är ett kraftigt underbetyg till det sätt som vårt och hela västvärldens samhälle är organiserat på.
Beroendet av fossila drivmedel och energikällor är den främsta orsaken till den pågående globala uppvärmningen – men västvärldens aptit på olja, var den än kommer ifrån och under vilka förutsättningar den än har producerats, har också länge haft en destabiliserande och destruktiv effekt på den globala geopolitiska ordningen.
Detta borde inte komma som några nyheter för oss. Redan under sjuttiotalets oljekris gjordes det extremt tydligt vilka politiska och ekonomiska risker beroendet av en enda råvara med ett fåtal betydelsefulla producenter för med sig.
Den drivande faktorn till att mellanöstern under det senaste halvseklet har varit en politisk oroshärd av global betydelse är inte religiösa eller politiska konflikter, utan oljan.
Det är den vätska som rinner igenom det globala ekonomiska nätverkets blodådror, och man måste ha blundat riktigt länge och riktigt hårt för att inte lägga märke till att den inte sällan har spätts ut med blod.
På höga och stabila oljepriser har länder som Libyen och Iran kunnat bygga diktaturer som förtrycker den egna befolkningen och utgör en destabiliserande faktor i omvärlden – och det är också pengarna från oljan som finansierar den ryska krigsmaskinen, och har gett landets ledare den upplevelse av styrka som förklarar deras agerande just nu.
Nu har Europa bestämt sig för att beroendet av rysk energi ska vara brutet allra senast år 2027. Gott så – det borde ha varit gjort för länge sen, men nu får vi skynda så snabbt vi kan och försöka lindra de smällar vi tar under tiden.
Men det vi verkligen inte får göra är att nöja oss eller stanna där. I stället borde vi sträva efter att så snart som möjligt vänja oss av vid vårt beroende av fossila drivmedel överhuvudtaget.
Till det finns det många goda skäl – men om inget annat hörs är det bara att peka på de säkerhetspolitiska. I dagarna hör vi ofta ordet ”säkerhetsordning” – men varje gång vi hör det, borde vi också minnas att ingen ordning som bibehåller världens beroende av fossila drivmedel någonsin kan kallas för säker eller trygg.
Den för nämligen med sig risker som är högre än alla bensinpriser i världen, och som ingen av oss på lång sikt kommer att ha råd med.