En önskelista är ingen eftervalsanalys

Två veckor efter valresultatet har de allra första eftervalsanalyserna inom Socialdemokratin börjat dyka upp – och som vanligt handlar den första vändan inte sällan om att slå fast att det ligger till så som författaren redan från början visste att det låg till. 
Om det inte var den egna politiska linjen som saknades i den socialdemokratiska valkampanjen, så var det att den egna politiska linjen – som faktiskt genomfördes – inte var tillräckligt konsekvent.
Det är ofta önskelistor, snarare än analyser – först senare brukar eftervalsanalyserna med medias hjälp stelna och landa i en sorts gemensam konsensus av vad som gick fel. 
I valet 2006 hette det att man underskattade såväl Alliansen som sprängstoffet i frågan om fastighetsskatten, och av valet 2010 lärde man sig framförallt läxan att inte binda sig för nära – eller åtminstone inte halvhjärtat – Vänsterpartiet.
Vad man lärt sig av de aningen mer framgångsrika valen 2014 och 2018 vet jag inte – och kanske har vi faktiskt redan där ett grundläggande problem; det kan nämligen inte vara så att det enbart är av misslyckandet som det finns tydliga läxor att lära, eller att det som råkar ha varit framgångsrikt i ett val kommer att vara det av nästa.
Tvärtom måste en politisk rörelse hela tiden hålla sig i just rörelse, och vara beredd att justera sina ståndpunkter i enlighet med det som händer runtomkring och i det politiska jämnviktslandskap man befinner sig i.
Det sägs att det var den tyske politikern Otto von Bismarck som sade det först, men det är lika sant idag: ”Bara dårar lär sig av sina misstag. Den vise lär sig av andras.”
Många slutsatser är det för tidigt att dra, och jag vill inte hamna i positionen att förfäkta mina egna förhandslösningar på ett problem som ingen av oss fullt ut har förstått – men som en startpunkt kan vi konstatera att Socialdemokraterna just nu kommer att gå i opposition.
Det innebär att man måste förbereda sig inför nästa valkampanj på ett sätt som man inte gjorde inför denna – detta år kom på gott och ont väldigt mycket att handla om å ena sidan ansvarstagande, å andra sidan riskminimerande.
Som regeringsparti kunde man peka på att partiet tagit ansvar och lett landet genom flera svåra kriser, och be om fortsatt förtroende baserat på det. 
Den andra sidan av myntet var att man agerade på ett sätt som skulle minska konfliktnivån i politiken, och i många frågor undvek att ta öppen strid emot oppositionen; om vi vill ungefär samma saker men vi är bättre på att genomföra dem, kommer vi att ha ett försteg hos väljarna.
Så kommer man inte att kunna agera framåt – och det har både för- och nackdelar. Nackdelen är att det kommer att bli betydligt svårare att synas och höras – men fördelen är att man faktiskt är friare att tala direkt till väljarna och till deras behov.
I det kommer man att behöva lyckas med att vara både konkret och radikal på en och samma gång – man måste varje gång man lägger ett politiskt förslag se att det är baserat på en verklighet som människor upplever, och vara beredd att fråga sig hur man kan förändra den verkligheten.
Olof Palmes ord om att politik är det möjligas konst tas ofta som en lovsång till pragmatismen – men det är faktiskt mer än så. Det är också en uppmaning att föreställa sig vad som faktiskt är möjligt att göra, och försöka åstadkomma det. 
Det är också bara genom att vara orädd, praktiskt och ibland till och med en smula fräck, som ett parti kan presentera ett trovärdigt alternativ till det som just nu är den rådande ordningen.