Att spana runt i världen ger upphov till både hopp och förtvivlan. Jag har svårt att förstå alla de människor som blint litar på den lille mannen i öster, även om jag begriper att de som aldrig får höra annat, från barnsben, än hans sida av saken säkert tittar på mig och undrar vad det är som jag inte fattat. Desinformation och propaganda är svårt att förhålla sig till även i ett land som vårt där allt avhandlas i rask takt på plattformar som exempelvis Twitter. Belackarna, som ibland är intelligenta datorer, behöver varken bevisa eller förklara sina ståndpunkter, det räcker att så ett frö av tvivel. Mot dom. Dom som bestämmer, som inte har fattat, som är ”köpta”, som luras för att driva världen i kvav.
Jag kan bli lika förvånad när jag tittar västerut. Vad är det som gör att människor, i flock, helt plötsligt börjar tycka att ”den kvinna som känner att hon tvingas abortera ett foster borde i stället tänka på alla som väntar på adoption – för de barn som föds räcker inte till”? Har vi inte kommit längre än så? Borde vi inte sluta lägga skuld på just kvinnorna för oönskade graviditeter som vi faktiskt inte vet ett dugg om? Kritikerna talar om aborter som används som lösning för att slippa skydda sig vid samlag, men allvarligt talat – den här typen av anekdotisk bevisföring, som i ”jag vet att min granne fuskar med sjukpenningen så därför ska ingen få sjukpenning”, är vi inte vuxna nog att se längre än så? Nej, jag gillar i grunden inte att det som skulle kunna bli ett liv avslutas, men jag är beredd att stå upp för rätten att bestämma över sin egen kropp så länge jag lever.
Jag kan bli så upprörd över lögner, propaganda och inte minst misogyna åsikter som sprids att jag har svårt att lägga det åt sidan. Sambon brukar titta på mig en lång stund och sen säga att det nog är bäst att jag inte alls tittar på ett tag. Han är en klok man, och jag brukar försöka lyda och efter någon vecka släpper behovet av att vara uppdaterad, och lugnet sänker sig. Det är fysiologiskt betingat det där, det handlar om belöningscentra i hjärnan och om mänskliga behov som tillgodoses som om det vore av socker, och det gör att man ibland behöver ta ett steg bakåt och fundera på var man ska hämta inspiration och om jag måste läsa all skit som skrivs.
Men allt är inte dåligt på sociala media heller. Här har jag funnit människor att respektera och att hitta inspiration hos. Människor som för vettiga resonemang i just de här jobbiga ämnena. Där man själv kan hitta en skärva att använda när man vet att man tycker en sak, och man vet varför, men man har svårt att uttrycka sig begripligt. En av mina absoluta favoriter är Londons borgmästare, Sadiq Khan. Han viker inte en tum från sin uppfattning om mänskliga värden och rättigheter. Alla dagar i veckan står han upp för rätten att vara den man är och varenda en av de dagarna ägnar han åt att driva på London i den riktningen. Och om man då lyfter blicken en smula - är ett inkluderande London mer eller mindre attraktivt än den plats där du förföljs om du har en åsikt som inte stämmer med presidentens? För Sadiq Khan har hans hållning resulterat i nära en kvarts miljon hot sen han tillträdde. Och då tänker jag att en av de grundläggande frågorna blir – När sa du själv ifrån mot nån som ansåg sig ha rätten att spotta på andra av skäl som handlar om kön, sexuell läggning eller ras? Står du upp för det samhälle du vill ha? Eller gömmer du dig bakom att det inte spelar någon roll?