I en intervju med Sveriges Radio i söndags gjorde kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) en viktig distinktion, som fler skulle göra klokt i att hålla i minnet i fortsättningen.
Hon uttryckte sin förståelse för att många svenska kulturinstitutioner i ljuset av det rådande världsläget och av det ryska agerandet i Ukraina valt att bryta sina samarbeten med ryska partners och därmed driver en sorts kulturell bojkott mot Ryssland.
Samtidigt underströk Gustafsdotter vikten av att skilja på den kultur som understöds av och understödjer den autokratiska regeringen under president Vladimir Putin, och den levande och oppositionella kultur som visserligen blivit alltmer utsatt, men trots allt fortsätter att existera inom Ryssland.
Dessa kulturskapare och kulturarbetare kommer nu att behöva vårt stöd och vår förståelse mer än någonsin förut – på samma sätt som det som finns kvar av den ryska politiska oppositionen och de oberoende mediaorganisationerna kommer att göra det.
Faktum är att de – om det visar sig omöjligt för den samlade omvärlden att nå fram till och påverka det ryska agerandet – kan komma att visa sig vara våra allra viktigaste allierade i arbetet för att få Ryssland att backa från sin nuvarande aggressiva, destruktiva och självisolerande kurs.
Bland allt det som är sorgligt med den nuvarande utvecklingen, är det bland det allra sorgligaste att Ryssland definitivt tycks ha vikt av från vägen av fredligt samarbete med omvärlden, och ställt in sig på en långvarig isolering och konfrontation.
Det hade nämligen inte behövt bli så. Vladimir Putin blev för första gången Rysslands president vid millennieskiftet, efter en period av ekonomisk, social och politisk turbulens efter Sovjetunionens sammanbrott.
I det ögonblicket var det fortfarande möjligt för Ryssland att ändra kurs, och utvecklas till ett modern och demokratiskt land med allt djupare ekonomiska och kulturella band till västvärlden och Europa.
Han kunde ha valt att bli det moderna Rysslands fader – den som definitivt lät landet ta steget från en krampaktig konfrontation med resten av världen, till ett land som spelar en central och produktiv roll i formandet av den framtida världsordningen.
I stället har han fattat beslutet att bli den autokratiske ledaren för en befolkning som har skrämts till tystnad och för en stat som är mindre välkommen i internationella sammanhang än den nordkoreanska diktaturen.
Det politiska vägvalet måste vara en sorg för resten av världen. Ryssland är ett stort land som är fantastiskt rikt på såväl naturliga som mänskliga resurser, och vad folk en vill få en att tro har Ryssland alltid varit en integrerad del av det europeiska livet.
Det är omöjligt att föreställa sig den västerländska litterära traditionen utan författare som Fjodor Dostojevskij och Lev Tolstoj, eller den moderna konstmusiken utan tonsättare som Rachmaninov och Sjostakovitj.
Ryssland är inte – och borde aldrig vara – någonting annat än Europa. Det är en del av Europa, även om det delar en brokig och konfliktfylld historia med resten av vår kontinent.
Det politiska vägvalet måste också och i synnerhet utgöra en sorg för alla de ryssar som vare sig blivit tillfrågade om landets relation till Ukraina eller på allvar fått avgöra vem de vill ha som sin president.
Till dem, och till alla dem som motsätter sig den ryska regeringen, måste Sverige och Europa alltid hålla ut en utsträckt hand – och hoppas att de till slut lyckas få till en politisk förändring till det bättre i sitt land.