Vi är alla medvetna om att den värld vi lever i knappast är perfekt. Det har den aldrig varit, och det kommer den kanske aldrig att bli. Det är kanske lika bra – vi tycker trots allt väldigt mycket om den med alla dess fel och brister ändå.
Men om den hade varit i alla fall en liten gnutta mer perfekt, borde kanske varje politiker som stod på valbar plats för något av våra riksdagspartier i det kommande valet var tvungen att ge ett rakt och ärligt svar på tre frågor om den svenska skolan.
Den första av dem skulle vara om de tycker att det är rimligt att svenska skolbarn och deras utbildning har blivit en handelsvara på världens börser, på samma sätt som olja, guld och grävmaskiner är det.
I nuläget finns det knappast några hinder för spekulationen i svenska skolbarn och de framtida förutsättningarna för att göra pengar på deras utbildning – barnen är en anonym och likgiltig handelsvara för internationella riskkapitalbolag med oklara ägarstrukturer.
Det enda som inte är oklart är faktiskt deras agenda – den handlar som för varje aktiebolag om en och samma sak, nämligen att maximera vinsten och värdet för bolagets aktieägare.
Är det verkligen så vi vill ha det – eller finns det faktiskt någon väsentlig skillnad mellan å ena sidan klasserna 4b i Tierp och Olofström, och å andra sidan blockkedjorna i en ny och fräsig kryptovaluta?
Den andra frågan som alla våra politiker bör ge ett ärligt och rakt svar, är om de tycker att det är rimligt att vi i Sverige har öppnat för ett system som inte bara möjliggör, utan faktiskt också uppmuntrar till storskalig korruption.
”Betygsinflation” låter oskyldigt nog i sig självt. Alla barn och föräldrar vill väl ha så höga betyg som möjligt, och jag tror att alla de kompetenta och ambitiösa lärare vi har i det här landet drömmer om att varenda unge ska lära sig allt, och få ett stort, skinande ”A” i belöning.
Men man bör faktiskt kalla saker vid deras rätta namn. När snittbetyg har blivit en marknadsföringsfaktor för skolor som påverkar koncernens resultat, och när varje icke godkänt betyg leder till merarbete och krångel, hamnar vi i en sits där lärare tvingas att välja mellan å ena sidan sin professionella integritet, och å andra sidan lojalitet mot sin arbetsgivare.
I värsta fall blir resultatet en skola där eleverna låtsas lära sig medan lärarna låtsas undervisa dem – det är en korruption av skolsystemens själva kärnvärden.
Om det är någon i klassrummet som inte får sitta på två stolar på en gång, så är det personen längst fram vid katedern. Varför har vi i så många fall tvingat dem att göra det – och varför har vi skapat ett skolsystem som drivs av felaktiga incitament?
Den tredje frågan handlar om prioriteringar. Vad är det egentligen som är det allra viktigaste för oss – är det tryggheten och välgången för nästa generation svenskar, eller är det skolföretagens frihet att tjäna pengar?
Det finns bärande argument för friskolorna, och för alternativa undervisningsformer. Det finns också många fantastiska friskolor, och många underbart kunniga och engagerade lärare som arbetar på dem.
När man tillåtit den svenska skolmarknaden att växa till en djungel är det deras engagemang och glöd som man äventyrar – och skolbarnens kunskaper och framtid som man tillåter internationella riskkapitalister att spekulera bort.
Är det verkligen så här vi vill ha det – eller borde inte alla, från höger till vänster, komma överens om att det går att göra på ett annat sätt? Det måste inte bli perfekt – men det måste bli mycket bättre än så här.