Klimatpolitiken har flyttats ut från politiska arenor och klivit in i min vardag. Allt jag älskar är dessvärre dåligt för miljön. Att äta allt, att shoppa och att resa på semester är mina främsta intressen och nöjen vilket varken gör mig unik eller ond. Men jag har de senaste åren ägnat tid åt att fundera kring hur rimligt det egentligen är och hur gött man ska få ha det. Funderingarna förföljer mig i livsmedelsbutiken, när jag planerar resor och transport och, tja i allt jag gör.
Klimatfrågan reduceras ofta till att handla om de val vi ställs inför i vår vardag. Därtill förs parallella samtal bortom gemene person om att nå Paris-avtalets klimatmål och trycka tillbaka en global temperaturhöjning. En höjning som världens forskare är rörande överens om vore en katastrof och att det liksom inte går att spola tillbaka bandet om vi väl skulle passera den. Och fastän det i teorin är hyfsat greppbart för de flesta behöver Sverige göra betydligt mer. Frågan många ställer sig är “hur?” och fler därtill verkar inte ens tro att det är möjligt.
I veckan presenterade S-föreningen Reformisterna 158 sidor klimatrapport med namnet “En grön ny giv för Sverige”. För en person som planerat att steka falukorv till middag tändes en hoppets låga om en saklig och omfattande klimatdebatt bortom tofu och flygskam. En där nya spelregler för tillverkning och satsningar som genererar arbete och som fördelar ansvaret jämnt och utan att göra livet alltför svårt för de allra flesta av oss står i centrum. Och med insikten om att det inte går att ta tåget överallt, ens inom Sverige. 200 000 nya jobb i hela landet. Förändringar absolut, men framför allt förbättringar.
Och vad befriande det var att bilägaren som tar sig till jobbet inte blev boven utan att fokus hamnade på att erbjuda alternativ. Att jämna ut klyftor mellan stad och land; en målkonflikt som tidigare slitit Sverige rakt itu och som fått många som bor utanför storstadsregionerna att snarare känna irritation än framtidstro prioriteras. För första gången någonsin har jag läst en ordentlig genomlysning som inte nöjer sig med en rabatt för den som har det gott nog att köpa en relativt ny och klimatsmart bil eller höja skatten på bränsle. Kanske kan det gå, ändå?
Jag hoppas denna gröna rapport-koloss blir startskottet för en ny typ av politik i Sverige. Nu kanske industrin, näringsliv, jobb och statens ansvar äntligen får stå i centrum. Och att konfliktlinjerna i politiken inte står mellan den som handlar ekologiskt eller inte, utan snarare fokuserar på vilka lösningar man vill se på denna oundvikliga utmaning. I denna rapport vill man se så många förändringar på strukturnivå. Måtte en strukturomvandling innebära slutet på individens val, och därmed lite svängrum i vardagen. De flesta av oss vill ju faktiskt bara ha det lite gött.