När finansminister Magdalena Andersson (S) presenterade höstbudgeten för flera veckor sedan löd rubrikerna som vanligt i kvällspressen ”Hur påverkar budgeten din ekonomi?” och liknande. Budgetens vinnare och förlorare utses, och det är alltid trivsamt när vinnarna är de pensionärer som får höjd pension eller barnfamiljer för att barnbidraget höjts, istället för att mer pengar ska gå till riskkapitalister med mer pengar än fickorna rymmer.
Självklart ska pensionerna höjas. Självklart ska barnbidraget vara rimligt i relation till ekonomin. Det är rimlig politik, för det ger större ekonomiskt utrymme till de som kanske har aningen begränsat sådant. Det är också politik från regeringen jag röstade på i det senaste valet.
Men även om ”budgetens vinnare” med en S-ledd regering är bättre än med en högerregering, så är denna typ av förenklad sammanfattning av statens budget skadlig. För samhället är större än enskilda personers privatekonomi. Framför allt är det enskilda personers privatekonomi som drabbas om vi inte skattar, då allt vi tar för givet samhället ska bistå med inte längre skulle finnas.
Vi kom in på detta för några dagar sedan, jag och min kompis, när vi samtalade över telefon. Hon var missnöjd (som vi ju ärligt talat alla kan vara ibland) över hur mycket av lönen som går till skatt. Det kan ändå hända att man vill köpa något dyrt och kan bli sur över skattehöjningar och dylikt för ibland ser man inte längre än till sin egen privatekonomi. Det är ju trots allt den vi tänker mest på och som påverkar oss dagligen.
Denna kompis är också gravid, vilket förstås gör att hon ser över sin privata ekonomi alldeles extra just nu. Mycket ska köpas. Barnvagn, spjälsäng, bilbarnstol. Det är dyrt. Men jag drog fram ur minnet senaste numret av RFSU:s tidskrift Ottar, vari det fanns en hel del intressanta fakta om reproduktiva rättigheter i USA. Bland annat att en vaginal förlossning kostar närmare 100 000 kronor och att förlossning med kejsarsnitt kostar 130 000 kronor, om du inte har privat sjukförsäkring. Vilket enorm del av den arbetande befolkningen inte har.
I USA har man byggt ett system där om du är rik nog att ha råd med sjukförsäkring så blir också sjukvården billigare. Ett slags motsatt system mot det vi har i Sverige. Ändå lyckas skrämselpropaganda mot ”socialist-stater” som Sverige få amerikaner att tycka att deras system är alldeles lysande. Skatt ses på något som staten tar ifrån dig, snarare än något du bidrar med till ett system som när du som mest behöver det kommer betala tillbaka mångfalt. Vilket förvisso kan bero på bristande fördelningspolitik.
För om skatten vi betalar inte ger oss något tillbaka, så som exempelvis trygg vård och grundläggande välfärd, kan man förstå att viljan att betala skatt minskar. Det är en idé som är genomgående bland högerideologer. Satsa på dumma grejer för att minska viljan att betala skatt, så kan du sedan sänka skatterna. Och sänkta skatter må kännas bra i plånboken för mig och min kompis som tjänar runt en vanlig medellön, men tänk så gott det känns för multimiljonärerna som alltid kommer ha råd att uppsöka vård vad än den må kosta.
När statens pengar går till vård, skola, omsorg, infrastruktur, forskning, och så vidare, då vill vi bidra. För vi vet att vi alla behöver dessa saker någon gång, och att våra vänner och familjemedlemmar behöver det. Det är värt varenda skattekrona som dras av på lönespecen. Det tycker inte de allra rikaste. Det ska vi ha med oss, även i vardagssamtal med polarna. För med lägre skatter vore vinnarna inte vi, inte samhället. Vinnarna vore den rikaste procenten.