Idag presenteras regeringen och Sverigedemokraterna sitt förslag för höstbudgeten.
Eller – presenterar och presenterar, med den saken är det som det har varit de senaste 20 åren: I stället för en enda sammanhållen presentation, har nyheterna, nedskärningarna och satsningarna i den presenterats ut i portionsbitar så att större delen av dess innehåll vid det här laget redan är känt.
Tanken med det är förstås att var och en av satsningarna ska få sin andel av uppmärksamheten, så att inte enskildheterna drunknar i helheten – de vill att man ska se vart och ett av träden, i stället för att bara titta på en skog.
Det är ett arbetssätt den högerkonservativa regeringen inte är först med, och som såväl borgerliga som socialdemokratiska föregångare har använt sig av – men det är inte bättre för den sakens skull.
En statsbudget bör nämligen inte förstås som en samling enskilda satsningar, nedskärningar eller allmosor riktade till särskilt behövande.
För att få en korrekt uppfattning om vilka förändringar den innebär, behöver man ha tillgång till alla delarna och se hur de förhåller sig till varandra i storlek och i effekt. Det är också bara då man kan få ett sammantaget intryck om regeringens prioriteringar, och vilken riktning de vill ta landet i.
En förändring på den här punkten är nog för mycket att hoppas på, oavsett vem som styr landet. Med dagens medielogik lönar det sig att stå i rampljuset så mycket och så länge som möjligt, och agera som om jultomten kom varje dag i tre veckors tid snarare än att dela ut alla klapparna på en gång.
Men det man däremot hade kunnat hoppas på av den här regeringen, var att den skulle lära sig av de allvarliga misstag de begick i valrörelsen när de beslöt sig för att bortse ifrån sanningen och helt enkelt ljuga om vad deras politik innebär.
Det är det som har gjort dem impopulära, och att förtroendet för dem i snart sagt alla opinionsundersökningar är lågt: Priserna på bensin, diesel eller falukorv har inte gått ner, och ytterst lite av deras politik har hittills blivit verklighet.
Men i stället för att lära av det gör den samma misstag nu som då, och säger att de satsar pengar när de i själva verket skär ner.
Så påstår arbetsmarknads och integrationsminister Johan Pehrsson (L) att de genomför en satsning på brottsförebyggande arbete i kommunerna med 80 miljoner kronor – samtidigt som man slopar en pågående satsning på 250 miljoner, som Socialdemokraterna genomförde och ville förlänga.
Så påstår man att man prioriterar miljöområdet och tillför en halv miljard till skyddet av värdefull natur – men det kan knappast beskrivas som en satsning om man vet att de förra året valde att dra bort tre gånger så mycket pengar från naturskyddsarbetet.
Till sist påstår finansminister Elisabeth Svantesson (M) att de 10 miljarder man tillför landets kommuner och regioner utgör en ”historisk satsning” på välfärden – när hela den summan sedan länge har ätits upp av inflation och kostnadsökningar, och utgör knappt en tredjedel av vad Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) bedömer behoven som att vara.
Det är varken historiskt eller en satsning – det är en svältbudget för välfärden, som kommer att innebära nedskärningar, uppsägningar och en tydlig försämring i kvaliteten inom den svenska välfärdssektorn.
Det är en prioritering man kan göra, och det är den prioritering som denna regering har gjort. Man skulle bara ha önskat att de också kunde vara ärliga, och berätta att det faktiskt är det som de står för och vill genomföra.