En bro över halva älven gör ingen glad

Under dagen ska Ulf Kristersson lämna ett besked till talmannen om hur förhandlingarna går. En av regeringens inofficiella uppgifter är att sätta den politiska agendan – och det har den nya riksdagsmajoriteten på sätt och vis redan gjort.
Det var knappast någon överraskning när det genom en riksdagsmotion framkom att högermajoriteten har ambitionen att stoppa bygget av svenska höghastighetståg. Det gjorde de klart före valet – och även om deras majoritet är lövtunn, är den tillräcklig för att driva igenom ett sådant beslut.
Det ändrar dock inte att det på det hela taget måste recenseras som ett sjabblande utan dess like, som har väckt berättigad ilska bland invånare, kommunal- och regionpolitiker i framförallt södra Sverige.
Det var en gång i tiden Fredrik Reinfeldts (M) alliansregering som gick i bräschen för bygget av svenska snabbtåg – då tillsattes den stora Sverigeförhandlingen, och stora planer drogs upp för placering av spår, banvallar, stationer och hela områden av stadsbebyggelse.
Projektet är en del av den nationella infrastrukturplanen för framtiden, och skulle inte enbart möjliggöra snabbare resor för passagerare mellan landets storstäder, utan också utgöra ett viktigt steg framåt för den svenska exportindustrin och dess kontakter med kontinenten.
Det var också en viktig del av den gröna omställningen, genom att se till att allt fler av våra transporter går på miljö- och klimatvänliga järnvägar, i stället för med flyg eller med lastbilar på våra vägar.
Av det blir det nu ingenting – för några år sedan svängde högern i frågan, och det projekt som tidigare var deras hjärtebarn kastats nu på porten trots att oändliga mängder tid, bläck och pengar har spillts på att planera och förbereda det redan. 
Om det finns det mycket att säga – men det allra viktigaste är kanske att fundera på hur den här processen har gått till.
Omfattande infrastrukturprojekt som detta är ingenting som man borde vare sig inleda eller avsluta på en höft, eller för att opinionen inom ett parti råkar ha svängt.
Det är långsiktiga och omfattande satsningar, som har tanken att forma vårt lands näringsliv och byggda miljö för flera årtionden framåt.
Det är i ett ord sådant som inte bör kastas fram och tillbaka från mandatperiod till mandatperiod, och alltid vara avhängigt på vilken sida de allra sista riksdagsmandaten hamnar.
Om vi hade agerat så tidigare hade vi kanske stått här med en bro halvvägs över Ångermanälven, eller med ett riksdagshus som visserligen var murat och utsmyckat, men saknade tak över plenisalen. 
Det finns verkligen rimliga argument som låter sig höras mot det här projektet, bland annat på kostnadssidan. Men det ändrar inte att Sveriges järnvägar behöver rustas för framtiden, och att vårt behov av snabba, säkra och miljövänliga transporter inte kommer att minska under de närmaste årtiondena. 
Vad detta innebär för övriga delar av den nationella infrastrukturplanen återstår att se – men för framtiden kan man kanske inte bara önska sig en smula mer konsekvens ifrån Sveriges högerpartier.
Man kan också önska sig att insikten återigen ska drabba dem om att det faktiskt finns vissa frågor som det är bättre att lösa gemensamt, genom blocköverskridande överenskommelser, och så ge dem en stabil grund att stå på i stället för kvicksand.
Den svenska järnvägen är viktig för vår framtid – och vi borde inte låta den bli ett offer för kvartalspolitikens polarisering, kortsiktighet och raska omsvängningar. Sverige förtjänar bättre än så. Om det borde alla vara överens.