En bok som ingen annan kunde ha skrivit

Det är inte ovanligt att före detta politiker skriver böcker. Det hör nästan till, och utgör en särskild genre där man i efterhand kan följa den lagom tillrättalagda berättelsen om vad som skedde under deras ämbetstid inifrån.
De kan vara ett försvarstal för de beslut man blev tvungen att fatta, de kan vara explosiva skandalkrönikor och de kan också vara rena uppräkningar av framgångar och klokheter – men frågan är om det finns någon före detta regeringschef har skrivit en bok som Ingvar Carlssons nyligen utkomna ”I sällskap med döden”.
Till skillnad från många av de stora luntorna är detta en tunn liten bok. Den ryms nästan i en byxficka, och dess stora styrka är inte att den avslöjar någonting nytt och dramatiskt som vi inte visste om Carlssons långa tid i politiken.
Den ligger i stället i hur den är skriven – och hur nära verkligheten och den egna erfarenheten författaren lyckas komma. 
Skildringen löper från barndomen och uppväxten i ett enkelt hem i Borås till tillvaron som pensionär som kämpar med att hantera att en nära anhörig drabbats av Alzheimers sjukdom. 
Den röda tråden genom denna berättelse är att den hela tiden knyts an till de tillfällen då döden har gripit in i hans tillvaro och ställt den på huvudet; både Carlssons fars död i barndomen, och den gång då mordet Olof Palme plötsligt och oväntat tvingade honom att ta över ansvaret som partiledare och statsminister.
Där finns de politiskt motiverade morden på radikala ledare i sextiotalets USA, och där finns kampen för att som nyvald statsminister hantera konsekvenserna av Estoniakatastrofen. 
Så blandas det enskilda och personliga med det offentliga och gemensamma, och tillsammans vävs Carlssons erfarenheter till en bild av hur den tid vi lever i just nu har kommit till; om välfärdssamhällets framväxt, om dess utmaningar och den ständigt pågående kampen för att i en otrygg värld utvidga frihetens, säkerhetens och rättvisans område en liten smula till.
Det ger också en stark känsla av att vi faktiskt fortfarande lever i historien – att 1940-talets klassamhälle inte är så långt borta ifrån oss trots allt, och att vi inte kan veta hur de beslut vi fattar idag kommer att påverka den framtid som vi än så länge inte vet särskilt mycket om. 
Så kan en liten bok som handlar om förluster och döden, också bli till en bok som uppfordrar sin läsare till handling, och som ger tro på att det bestående faktiskt är möjligt att ändra på. 
Att den lyckas med det har inte bara med Carlssons erfarenheter och perspektiv att göra, utan också med hans språk. 
Det är rakt och enkelt, nästan helt utan bisatser eller kommatecken, och som författare är jag minst lika imponerad av det som av hans politiska insatser; det finns kanske ingenting som är svårare, än att skildra en komplex och rörig verklighet på ett sätt som gör den enkel och begriplig igen. 
Just nu är allas ögon fästa på Litauens huvudstad Vilnius, på det kommande Nato-toppmötet och på de samtal som kommer att föras där. Det är de med rätta, för också där kommer historia att skapas på ett eller annat sätt.
Vilken historia det är vet vi ännu inte. Men just i tider som man kanske en smula i förbifarten kallar för ”historiska” är det ibland värt att kasta en blick bakåt, och tänka på hur mycket vi har varit med om redan.
Det ger nämligen perspektiv på det som sker just nu – och en påminnelse om vad det är vi kämpar för, och vilken värld det är vi hoppas att allt vårt hårda arbete i vardagen och i politiken ska leda till.