En bestående fred är den verkliga segern

Det är naturligtvis inte så att världen runtomkring har stått stilla och andlöst väntat på resultatet i den svenska valrörelsen och regeringsbildningen. 
Det bara känns så ibland för oss, som är så mitt inne i det att det för ett par veckor verkar som om inga andra nyheter kan tränga igenom det brus som åstadkoms av olika utspel och mer eller mindre genomtänkta kampanjinsatser. 
Nej – världen runtomkring oss har på gott och ont fortsatt att ägna sig åt sitt, och den mest dramatiska utvecklingen tycks ha skett i nordöstra Ukraina, närmare bestämt i den region som bär namn efter staden Kharkiv.
Där öppnade de ukrainska styrkorna upp en motoffensiv i början av månaden. Det är inte bara det att själva draget tycks ha kommit som en överraskning för alla betraktare – det verkar ha dessutom gjort det också för deras ryska motståndare. 
Inom loppet av några korta dagar hade de Ukrainska styrkorna brutit igenom, och lyckats befria mer territorium än den ryska armén lyckats ockupera under de senaste månadernas tröga men blodiga framryckning. 
Detta kommer naturligtvis att få konsekvenser för krigets fortsättning, och det är nu lika viktigt som någonsin tidigare att den nya svenska regeringen fortsätter den tidigares linje med ett fast och ovillkorligt stöd för Ukrainas rätt att försvara sig.
Men kanske kommer det an på oss mer än på någon annan att inte bara fundera över krigets fortsättning, utan också på vad det kommer att innebära för den fred som en gång kommer. 
Det som just nu ser ut som en stundande ryskt nederlag kommer nämligen inte att ske utan att det har några konsekvenser, och inte alla dessa kommer att vara positiva. 
Visst kan man hoppas på att Putinregimen ska falla, men man ska inte lura sig att tro att den som kommer efter honom nödvändigtvis kommer att vara en Jeltsin eller en Gorbatjov. 
Vi ser redan nu hur Rysslands försvagning får konsekvenser för säkerhetsläget i den region där landet hittills har strävat efter och lyckats vara garanten för säkerhet och militärt stöd. Hur Azerbadjan tycks ha tagit tillfället i akt och återupptagit beskjutningen av Armenien efter förra årets krig, hur Kazakhstan tydligt tar avstånd från Moskva och hur det under den förra veckan växlats skott mellan vakter på gränsen mellan Kirgizistan och Tadjikistan.
Detta är en del av den turbulens som den ryska invasionen av Ukraina har fört med sig – och även om den inte sker i vårt absoluta närområde är vi väl medvetna om vilka konsekvenser konflikter också i länder som ligger en bit bort kan få för oss.
Ingen ska tro att Europa är bättre förberett på att ta emot flyktingvågor idag än vi var under den senaste migrationskrisen, och jag kan inte föreställa mig att den tillträdande regeringen skulle vara särskilt intresserad av det.
Därför måste ett primärt uppdrag för Sverige under vårt kommande ordförandeskap i EU inte enbart handla om hur man bäst kan värna den europeiska säkerhetsordningen genom att stödja Ukraina – utan också genom att ta initiativ till hur en ny säkerhetsordning efter kriget skulle kunna se ut.
Att processen med den svenska ansökan om Nato-medlemskap fortsätter är en självklarhet. Det handlar om vår egen säkerhet. 
Men vi måste även våga se längre fram i tiden än så, och tänka på vilken roll vi själva och Europa kan fungera som säkerhetsgarant och för att se till att vårt närområde aldrig någonsin hemsöks av krigets hemskheter igen. 
Det är inget litet uppdrag – men det är ett sådant man behöver axla om man är ledare för ett litet och fredsälskande land.