En attack riktad mot grundvalarna i vårt samhälle

Under natten till lördagen drabbades Norge återigen av dödligt våld mot oskyldiga människor. Det var så landets statsminister Jonas Gahr Støre uttryckte sig under en presskonferens tillsammans med landets justitieminister och jämställdhetsminister, och tyvärr låg det en viss tonvikt på ordet ”återigen.”
Så sent som i oktober förra året dödades fem människor av en ensam man beväpnad med en pilbåge i Kongsberg, och det är idag inte ens en månad kvar till minneshögtiden på elvaårsdagen av det fruktansvärda terrordådet på Utøya.
Det är fortfarande tidigt i utredningen, men mycket tyder på att den ensamme gärningsmannen även denna gång var ideologiskt motiverad och att det alltså inte enbart är fråga om ett terrordåd, utan även om ett hatbrott.
Den pub som skotten riktades mot är känd som en gaybar, och dådet utfördes också dagen innan staden skulle inleda sitt årliga Pride-firande. Det har nu blivit uppskjutet på inrådan av den norska säkerhetspolitiken PST.
Uppskjutet – men inte inställt, är beskedet från såväl norska myndigheter som från firandets organisatörer. Nu är det nämligen viktigare än någonsin annars att inte bara visa att den här typen av dåd är avskyvärda – utan att också visa att de faktiskt är verkningslösa. 
Det finns inte något, och det får inte heller finnas något, som en enskild gärningsman eller organisation kan göra för att få oss att kompromissa med det öppna samhällets värderingar; det är inte efter deras hat som samhället ska rätta sig, utan efter den självklara sanningen att alla har rätt att såväl utöva som uttrycka sin sexuella identitet.
Det är en rätt som tar hänsyn till kärleken och som rättar sig efter den – men som också kommer av kärleken till och respekten för varje enskild individs lust och förmåga att gestalta sitt eget liv i både frihet och trygghet. 
Allt detta måste vi hålla i minnet – samtidigt som vi förblir vaksamma, och inte blundar för att dessa attentat i nuläget vare sig utgör undantag eller avvikelser. De sker om och om igen – och det vore nativt att låtsas som om de inte utgör ett mönster.
Det gör de nämligen, och förövarna är själva medvetna om det. Det finns inte en terrorist som inte har inbillat sig att han är en del av en rörelse som är mycket större än vad han är på egen hand, och som inte hoppats på att få efterföljare.
Alltför ofta blir det så – och i den värld vi lever i idag blir sådana följdverkningar såväl farligare som mer oförutsägbara än någonsin förut. Det som sker i Oslo eller Bryssel kan få efterverkningar på platser som ligger långt därifrån.
Därför måste svenska myndigheter även i fortsättningen vara vaksamma på de extremistiska politiska miljöer som existerar i Sverige, och som kan tänkas radikaliseras ytterligare av det här.
Hot och hatbrott riktade mot hbtq-personer måste alltid tas på största allvar – men just nu är det av särskild vikt att också visa att man faktiskt är förberedd och gör allt som är möjligt för att förhindra att de sker.
Ingen ska behöva vara rädd att gå i en Pride-parad i sommar – och de som ändå känner sig oroliga ska i alla fall veta att de har hela samhället bakom sig.
En attack på hbtq-gemenskapen är nämligen inte enbart ett avskyvärt hatbrott. Det är också en attack mot själva grundvalarna i våra medborgerliga fri- och rättigheter, och alltså ett angrepp på hela vårt samhälle.
I den övertygelsen och i vår strävan att skydda det som är allra viktigast för oss kommer vi aldrig att vika en tum. Och det finns det inga våldsverkare eller extremister som kan ändra på.