Efter valrörelsen – åter till verkligheten

På många sätt är det alltid en smula konstigt för Socialdemokraterna att gå i opposition. Det går emot partiets vana och partiets traditioner – och är också en smula märkligt för ett parti som så tydligt är det allra största, med det bredaste stödet, i landet. 
Man får känslan av att partiets företrädare egentligen trivs bäst med att hela tiden bära på ansvaret för vad som måste göras, snarare än att tänka ut vad det är som borde göras allra helst.
Men att vara det största partiet innebär också att man bär ett stort ansvar inte bara för den egna politiken, utan också för att forma det politiska landskapet runtomkring sig. 
Den rödgröna koalitionen må ha förlorat valet med ett par mandat – men det är ändå runt Socialdemokratin som den svenska politiken formerar sig. Det märks inte minst på att det andra regeringsalternativet inte bildats på något program eller i någon gemensam vision, utan i det gemensamma motståndet mot (S).
Därför vilar ett tungt ansvar på Socialdemokratin just nu inte bara i att vinna valet om fyra år, utan också att bli drivande i en förändring av den politiska kulturen.
Låt oss tala klarspråk – under de gångna mandatperioderna har (S) upplevt sig vara tvungna att fatta en hel del beslut mot bättre vetande.
Det har handlat om Januariavtalets politik med reformer av Arbetsförmedlingen, skattesänkningar och om reformerandet av LAS. 
Allt det var nödvändigt för att kunna bilda en regering – men det har också handlat om att man på många punkter har lagt sig i närheten av borgerligheten på exempelvis det kriminalpolitiska området, för att neutralisera det som en konfliktlinje inför valet.
Man har anammat en retorik som i grunden är främmande för partiets instinkter, och fört fram förslag om hårdare straff och kronvittnen trots att det är ytterst tvivelaktigt om det ger någon positiv effekt i verkligheten. 
Det har i sin tur att göra med att man också har tvingats att acceptera det allmänna mediala narrativet om att brottsligheten i hög utsträckning är en effekt av invandring och den förda integrationspolitiken – trots att det är en förenkling och resultatet av många års politisk kampanj från högern.
I sin tur gjorde det att man blev skyddslös i en valrörelse som gradvis separerades ifrån verkligheten – den kom att handla om symboliska åtgärder mot kriminaliteten, om felaktiga föreställningar om den del av befolkningen som har rötter utanför Sverige och om kärnkraftverk som var lika fiktiva som den fastighetsskatt Moderaterna påstod att (S) ville införa. 
Det är frustrerande – men svaret på en lögn kan inte enbart vara att påpeka att det är en lögn. Det innebär nämligen enbart att lögnen kommer att upprepas, så att den som lyssnar till slut undrar i vilken mån den faktiskt är sann.
Svaret på lögner är i stället att säga sanningen, att förhålla sig till verkligheten och att i motsats till de fiktiva politiska slagfält som motståndaren har valt ut presentera en egen, positiv och realistisk vision för Sveriges framtid.
För att genomföra den kommer man också att behöva söka politiska allierade – men det är faktiskt en senare fråga. Som Sveriges största parti måste (S) vara trygga i vetskapen om att man är själva motorn i svensk politik, och har förmågan att påverka den dagordning som ska avhandlas.
Det kommer att innebära lite mindre cynism och lite färre billiga politiska segrar att plocka – men i längden kommer det också att betyda ett sundare politiskt klimat som också borgerligheten blir tvungen att förhålla sig till.