Efter ett år brainstormar regeringen fortfarande

I onsdags var det på dagen ett år sedan Ulf Kristersson (M) formellt tillträdde som statsminister. Om det var någonting regeringen själva uppmärksammade, så var det ingenting jag lade märke till i alla fall.
Det kanske inte är så konstigt – inte ens med bästa vilja i världen kan säga att den här regeringen har lyckats med särskilt mycket av vad den förutsatte sig när den tog makten förra året.
Det gäller även de frågor som regeringen själv har pekat ut som dess allra viktigaste uppgifter.
Så hette det åtminstone för en tid att Kristerssons viktigaste uppdrag var att snabbt föra Sverige in i Nato, och av sina första månader avsatte statsministern verkligen en hel del tid för att bocka, buga och krusa för Turkiets president Reccep Tayyip Erdogan.
I juni i år tyckte han att det hårda slitet verkade ha gett resultat och öppnade en öl på hotellrummet i Vilnius – men någon turkisk eller ungersk ratificering av den svenska ansökan syns ännu inte till. 
Att detsamma gäller säkerheten och det som så fint kallas ”lag och ordning” behöver man i dagsläget knappast säga. Sverige, sade Moderaterna innan valet, bli säkrare och tryggare med en moderatledd regering. Det har det inte blivit.
Man hade förstås också lovat att föra en effektiv och ansvarsfull ekonomisk politik – men där har finansministern Elisabeth Svantessons famlande och riktningslösa åtgärder lämnat Sverige ännu mer blottat för konjunkturnedgången än det var nyss.
När höstbudgeten släpptes väckte den till slut inte någon upphetsning någonstans, utan lyckades med konststycket att reta upp inte bara oppositionen, utan också väljarna och medlemmarna i deras egna partier.
Det har gjorts mycket av att Ulf Kristersson och hans ministrar sviker sina vallöften – men det här är faktiskt någonting annat. Det är konkreta politiska misslyckanden från deras sida, som de behöver ta ansvar för. 
Att Ulf Kristersson har varit statsminister för Sverige i ett år är helt enkelt inte särskilt mycket att fira, för detta är en regering som inte ens en egen partisekreterare kan älska.
I sitt val att samarbeta med Sverigedemokraterna belånade Moderaterna huset och pantsatte bilen. Kanske hoppades de att statsministerposten skulle ge dem en liten smula glans, och att den gamla sanningen om att regeringspartiet alltid växer på samarbetspartiernas bekostnad skulle gälla.
Det gör den inte – och i flera opinionsmätningar är nu Sverigedemokraterna landets näst största parti.
Därför var det på något sätt passande att årsdagen mest av allt markerades av en udda presskonferens, där klimatminister Romina Pourmokhtari tillsammans med utredaren John Hassler presenterade regeringens snabbutredning av de svenska klimatmålen. 
De menade själva att det var en stor nyhet att de svenska klimatmålen trots förhandsförväntningarna inte slopades helt – men det samlade intrycket var mest av allt förvirrande. 
Bland mängden av förslag fanns det flera som gick stick i stäv mot den politik som regeringen redan för, och det sammantagna intrycket var av en röra av snabbt påkomna instick i klimatarbetet.
Det hela lät mest av allt som en avancerad session brainstorming och konferenslekar. Sådant kan förstås vara nyttigt – men är det med så låg framförhållning och så lite konsekvenstänkande vi borde utforma vår klimatpolitik?
Det agerandet är tyvärr emblematiskt för en regering som i ett helt år har varit sorgligt oförberedd på de uppgifter som ligger på dess bord – och frågan jag ställer mig är om den verkligen klarar av att sitta kvar i ett helt år till.